Call Me by Your Name

 

Call Me by Your Name är en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Det är nästan så att det är lite jobbigt att skriva om den för att jag tyckte att den var så bra. Om jag skriver om den kanske det där magiska skimret försvinner. Men, jag gör det ändå.

Filmen kom 2017 och är Oscarsnominerad för bland annat bästa film. Den är regisserad av Luca Guadagnino som tidigare gjort bland annat A Bigger Splash (2015). Jag fastnade inte så mycket för just den filmen, men boy, vad jag fastnade för denna.

Call Me by Your Name utspelas främst under ett par sommarveckor i Italien år 1983. 17-åriga Elio (Timothée Chalamet) bor i semesterhuset med sina föräldrar och spenderar sina dagar med att hänga med kompisar och sin nästan-flickvän Marzia. Elios pappa (Michael Stuhlbarg) är professor i antikens kultur (typ) och varje sommar tar han emot en ung student som forskarassistent. Denna sommar heter studenten Oliver (Armie Hammer) och är en lång, bredaxlad amerikan. Till en början har Elio svårt för nykomlingen men fascineras ändå av honom. Så småningom börjar kärleken spira mellan Elio och Oliver, en kärlekshistoria som, trots en öppensinnad familj, hålls hemlig för omvärlden. Med hjälp av Oliver börjar Elio utforska sin sexualitet och livet, men vetskapen om att Oliver snart ska resa hem till USA finns som ett mörkt moln på den i övrigt klarblå himlen.

Call Me by Your Name är baserad på en roman av André Aciman, men filmmanuset är skrivet av James Ivory. James Ivory har även varit involverad i andra delar av produktionen. När jag förstod detta föll allt på plats. Jag ÄLSKAR James Ivorys film Ett rum med utsikt (1985). Och till viss del går det att känna igen filmspråket och även dialogen från denna tidigare film. Liksom i Ett rum med utsikt kan många av scenerna i Call Me by Your Name ibland upplevas som abrupt avklippta och vissa repliker är mångtydiga och svårtolkade. Jag gillar verkligen det sättet att berätta. Som tittare uppmanas jag att vara på hugget och hänga med, och att göra mina egna tolkningar. När jag och min kompis diskuterade några scener så upptäckte vi att vi hade tolkat dem på lite olika sätt. Sånt är kul! Förresten är nu James Ivory 89 år (!), och det är så häftigt att läsa om personer som fortfarande jobbar och skapar när de är så till åren komna.

Call Me by Your Name är som en smärtsamt bitterljuv förälskelse med allt vad det innebär. Spänningen och kemin mellan de två huvudskådisarna är påtaglig, vilket bara bidrar till förälskelsekänslorna som sipprar ut genom duken. Att filmen dessutom utspelas i ett sommarvackert Italien är bara ytterligare ett bonus som förstärker filmens vackra intryck. Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att det är fint att det inte finns någon direkt ”bad guy” i filmen, någon som är inskränkt och ska förstöra för kärleksparet. Ofta finns det någon sådan karaktär i filmer som kretsar kring hemlig kärlek, särskilt när det handlar om kärlek mellan personer av samma kön. Jag satt under hela filmen och väntade på konfrontationen, men den kom inte. Befriande, tycker jag.

Nu verkar det som att jag kan skriva hur länge som helst om denna film, men jag slutar här. Se den och bli kär!

P.S. Stort plus till soundtracket som är jättefint med låtar av bland andra Sufjan Stevens. D.S.

 

Våld i hemmet, moderskap och klass: Big Little Lies

Hur många stjärnor kan få plats i en och samma serie? Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Laura Dern och Alexander Skarsgård är några av de stora namnen i denna HBO-serie. Serien består av enbart sju avsnitt och varje avsnitt är rysligt välgjort.

Handlingen utspelas i den idylliska kuststaden Monterey i centrala Kalifornien. I början av serien får vi veta att ett mord har begåtts men vi får inte vem som har blivit mördad. Serien tar oss tillbaka till tiden innan mordet och visar växelvis scener från dåtiden och nutiden då vittnen berättar om livet i småstaden.

I centrum står ett antal mer eller mindre välbärgade familjer, där Madeline (Witherspoon) fungerar som navet i det sociala samspelet. Den nyinflyttade och mindre välbärgade Jane (Shailene Woodley) är ensamstående mamma till Ziggy och hon lär känna Madeline eftersom Ziggy och Madelines dotter Chloe går i samma klass. Första dagen i skolan anklagas Ziggy för att ha tagit strypgrepp på Renatas dotter Amabella. Renata spelas otroligt bra av min favorit Laura Dern. Händelsen orsakar en splittring bland familjerna i småstaden och föräldrarna tvingas välja en sida i konflikten. Madeline och Renata är sedan tidigare inte så goda vänner och detta blir inte bättre av att Madeline tar Jane under sina vingar.

Ett annat händelsespår är Celeste (Nicole Kidman) och Perrys (Alexander Skarsgård) skakiga äktenskap. Celeste har gett upp sin karriär som framgångsrik advokat för att istället ta hand om parets tvillingsöner. Parets relation är passionerad och våldsam, och under seriens gång blir det allt tydligare hur destruktivt förhållandet är.

Laura Dern som Renata

Big Little Lies är en välgjord, spännande, intensiv serie som på många sätt känns ganska ovanlig i sitt val av teman. Serien berör och skildrar ämnen som våld i hemmet, våldtäkt, moderskapet och klass. Särskilt den nyanserade skildringen av det destruktiva förhållandet mellan Celeste och Perry är något som stannade kvar hos mig. Alexander Skarsgård är med rätta nominerad till en Emmy för sin skildring av den extremt obehagliga Perry. Serien berör inte bara på ytan utan utforskar verkligen hur misshandel i hemmet kan fortgå under lång tid. Med hjälp av en terapeut inser Celeste slutligen vilken fara hon befinner sig i.

Jag kan verkligen rekommendera denna serie. Superbra skådisar, välskrivet manus och vackra naturscenerier. Kalifornien verkar onekligen ha storslagen natur. Se den!

Nicole Kidman som Celeste

Alla bilder från imdb.com

Mina favoritkärlekar i TV-serier

Okej, det här inlägget låter kanske lite lökigt, men jag har så starka känslor för vissa kärlekshistorier som jag har varit med om (på TV då alltså). Det är nåt visst just med kärlekshistorier i serier; som tittare investerar jag så mycket i karaktärernas liv och utveckling. Serier pågår ju under längre tid än filmer också, så det blir ofta en längre väntan till det där efterlängtade ögonblicket när turturduvorna äntligen får ihop det. Här listar jag mina favorit-kärlekshistorier i TV-serier:

 

  • Luke och Lorelai (Gilmore Girls)

Luke och Lorelai är ett sånt där par som man vet redan från första säsongen att det kommer att bli de två till slut. Men det tar sin lilla tid. Luke jobbar på fiket där Lorelai dricker kaffe varje dag och de är väldigt olika varandra. Ändå finns det en stark kemi mellan dem och de passar mycket fint ihop. Det är en fin kärlekshistoria på många sätt, inte minst för att de accepterar varandra för hur de är och inte försöker förändra varandra.

  • Robert och Sol (Grace and Frankie)

Serien Grace and Frankie börjar med att titelpersonernas makar berättar att de haft ett hemligt förhållande i flera år och nu vill skiljas från sina fruar. Detta blir början på ett helt nytt liv för alla inblandade. Relationen mellan Robert och Sol är fint skildrad på ett nyanserat sätt och jag tycker verkligen om att få ta del av ett äldre pars kärleksrelation. Det är ovanligt. Dessa två karaktärer är också ganska olika varandra och får utstå många fördomar från omvärlden samtidigt som de brottas med dåligt samvete gentemot sina ex-fruar, men stöttar varandra i vått och torrt.

  • Monica och Richard (Vänner)

Ja, jag säger det rakt ut. Jag tycker att Monica och Richard var så fina ihop och jag tycker alltid det är lika jobbigt att se avsnittet när Monica ska välja mellan Chandler eller Richard. Spoiler: nu blir det ju inte Richard. Men ärligt talat, vem kan egentligen motstå Tom Selleck? Jag tycker om att Richard är mogen och det känns som att han och Monica kan prata om saker tillsammans. Jag tycker också det är fint att det är en skildring av en relation med en viss åldersskillnad och att det inte blir nån jättestor grej av det.

  • Olivia och Fitz (Scandal)

Nu har jag inte sett alla säsonger av Scandal, men under de fyra första säsongerna blev jag såld på relationen mellan Olivia och Fitz. De träffas när Olivia jobbar som kampanjansvarig till presidentkandidaten Fitz. Det slår gnistor mellan dem. Problemet är att han är gift och dessutom snart blir president. Kemin mellan skådespelarna går nästan att ta på. Spännande relation att följa.

Alla bilder från imdb.com

The Mindy Project

mindy2

Jag har en ny förebild: Mindy Kaling! Och Mindy Lahiri som hon heter i TV-serien The Mindy Project, skapad av Mindy Kaling själv. I serien spelar hon en gynekolog/förlossningsläkare som slukar romantiska filmer och drömmer om den perfekta kärleken. Samtidigt jobbar hon på en klinik med en massa tokiga typer och de hittar på kul saker. Egentligen går nog inte själva handlingen att beskriva mer ingående än så.

Det är en komediserie bestående av korta avsnitt, men jag känner ändå att jag som tittare hinner komma nära karaktärerna och fästa mig vid dem. Seriens främsta styrka är att den är otroligt rolig. Något av de roligaste jag har sett på länge. Den är utflippad och knasig på ett skönt sätt. Mindy Kaling har perfekt komisk timing och Ike Barinholtz som spelar Morgan är väldigt rolig. Just nu finns fem säsonger på HBO Nordic. Sista säsongen, säsong 6, kommer att sändas i höst.

Mindy Kaling har i intervjuer berättat att feminism är en självklarhet för henne, och det märks i serien. Avsnitten tar ofta upp frågor om jämställdhet och kvinnors position gentemot män, inte minst på arbetsmarknaden. Det som jag gillar mycket med serien är att den inte använder sig av moraliska pekpinnar. Mindy får lov att vara killtokig, tycka om ”tjejiga” saker och vara en professionell och självständig läkare på samma gång. Som det såklart borde vara!

En serie väl värd att se. Här kan du läsa en intressant artikel om serien.

 

mindy3

 

 

Teveserie-tips: FEUD – Bette and Joan

 

b och j

 

Jag är ju något av en nörd när det kommer till filmhistoria, och har en särskild svaghet för Hollywoods guldålder. Två stora stjärnor i Hollywood från 1930-talet och framåt var Bette Davis och Joan Crawford. Det sägs att dessa skådespelare inte tålde varandra, och just relationen mellan dessa två skildras i den nya teveserien FEUD – Bette and Joan. 

Serien utspelas på 1960-talet då både Davis och Crawfords stjärnstatus hade börjat falna och på grund av både sexism och åldersdiskriminering fick skådespelarna inga utmanande roller. Crawford fick tag i romanen What Ever Happened to Baby Jane? och drog i några trådar för att en filmatisering av boken skulle kunna påbörjas. Huvudrollerna skulle spelas av henne själv och Bette Davis.

Under inspelningen ryktades det om slagsmål mellan Davis och Crawford och hela projektet betraktades som en B-film. Idag har filmen kultstatus. Serien skildrar rivaliteten och fejden mellan skådespelarna, men det som är intressant är att serien har en bredare ambition än att enbart skildra bråket mellan två divor. Serien berättar hur fejden i grunden skapades av Hollywoods mäktiga män, exempelvis studiochefen Jack Warner. Davis och Crawford manipulerades av regissör och producent till att börja avsky varandra, allt för att bråket skulle skapa publicitet för filmen. Särskilt Joan Crawford skildras som en trasig figur, en kvinna som blivit utnyttjad av både enskilda män och av hela systemet.

Susan Sarandon spelar Bette Davis och Jessica Lange spelar Joan Crawford i den nya serien, och de gör det fantastiskt bra! Något teatraliskt och dramatisk skådespeleri ibland, men det passar för just de rollerna. Om du inte har intresse för filmhistoria, så kan du åtminstone njuta av snyggt 60-talsmode och coola interiörer. Påminner till viss del om Mad Men.

Första säsongen av FEUD- Bette and Joan finns på HBO Nordic.

Här kan du läsa mer om serien.

betteandjoan

Sarandon och Lange som Bette and Joan

13-bette-davis-joan-crawford.w710.h473

Bette Davis och Joan Crawford i verkligheten (bild från Vulture.com)
Alla bilder från imdb.com om inte annat anges.

Teveserie-tips: Grace and Frankie

 

grace2

Det finns en fantastisk serie på Netflix just nu. Grace and Frankie heter den och den tredje säsongen har precis kommit till Netflix. Avsnitten är korta, ungefär 20 minuter långa, och en säsong består av 13 avsnitt. Det är alltså en serie som går fort att mumsa i sig.

Serien handlar om Grace (Jane Fonda) och Frankie (Lily Tomlin), två kvinnor i 70-årsåldern vars äkta män Robert och Sol (Martin Sheen och Sam Waterston) avslöjar att de har haft ett hemligt förhållande med varandra i flera år och nu vill skilja sig från sina fruar. Detta är startpunkten till serien. Grace och Frankie som tidigare haft svårt för varandra, Grace är lite snofsig och fin av sig och Frankie är bohemisk och radikal, upptäcker nu att de behöver varandra för att kunna hantera sin nya tillvaro.

Det är ovanligt med serier som skildrar denna åldersgrupp i huvudrollerna och inte minst där teman som kärlek, relationer och sex är centrala. Relationen mellan Robert och Sol skildras nyanserat och fint. Jag känner så mycket för alla dessa karaktärer och vill bara att de ska vara lyckliga. Superba skådisar och mycket kvickt och roligt manus. En favorit bland teveserier just nu!

grace and frankiegrace

 

Alla bilder hämtade från imdb.com

På bio: Skönheten och odjuret

 

skönheten

Bild från imdb.com

 

När jag var liten älskade jag Disneys Skönheten och odjuret från 1991. Belle är fortfarande en leading lady som jag känner väldigt starkt för och Odjuret (har han något annat namn?) har jag haft en crush på sedan lång tid tillbaka. Jag blev dock alltid lika besviken varje gång jag såg slutet av filmen när Odjuret förvandlas tillbaka till människa. Han såg så mesig ut.

Anyway, nu har jag sett den NYA Skönheten och odjuret med Emma Watson som Belle och Dan Stevens som Odjuret. Jag gillade den! Den var väldigt trogen den gamla Disneyfilmen berättarmässigt, med några nya inslag. På flera sätt kändes den mer modern: lite mer mångfald bland karaktärer och en aning historisk förankring.

Belle är inte så intresserad av att träffa någon snubbe, utan längtar snarare efter äventyr och frihet. Hon är en bokmal som vill lära sig nya saker och upptäcka världen. Hon tackar nej till den dryge Gastons äktenskapsförslag och är till en början inte så lättimponerad av Odjurets närmanden heller. Emma Watson är bra som Belle och röstskådisarna är stora namn som Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Stanley Tucci med flera. Dan Stevens spelar Odjuret och det gjorde han väl bra. Lite svårt att bedöma när det är en animerad karaktär. Odjuret såg lite konstig ut ibland måste jag säga; han var så tydligt animerad och det såg stelt ut emellanåt.

Det har ju varit mycket diskussion om den omtalade gayscenen i filmen och visst, det fanns antydningar om att karaktären LeFou skulle vara gay, men det var väldigt vagt. Det är absolut ett steg i rätt riktning men om det blir ramaskri för den lilla scenen så har vi en lång väg kvar till en inkluderande och fördomsfri värld.

Allt som allt, om du gillar sagor och musikaler och bra brittiska skådisar och sagolika miljöer så tror jag att du kommer att gilla Skönheten och odjuret.

P.S. Ett stort plus för Luke Evans som Gaston. Vilket skådespeleri! Han var så äckligt arrogant och självgod, precis som jag minns Gaston från den tecknade filmen. D.S.

Här finns en bra artikel som diskuterar Skönheten och odjuret och feminism: https://www.theguardian.com/film/2017/mar/19/beauty-and-the-beast-feminist-or-fraud

 

Fem favoriter: Hitchcock-filmer

Jag är väldigt svag för Alfred Hitchcocks filmer och har svårt att välja ut enbart en film som min absoluta favorit. Men nu har jag valt ut FEM Hitchcock-filmer som jag gillar mycket.

  • North by Northwest (I sista minuten) från 1959 med bland andra Cary Grant, Eva Marie Saint och James Mason. Detta är en riktig ”Men va, vänta nu?”-film med massa twistar och tvära kast. Reklammannen Roger Thornhill (Cary Grant) blir av en slump misstagen för att vara en annan man och plötsligt är han jagad av skurkar. Mästerskurken spelas av James Mason (så bra på att spela elegant onding!) och Eva Marie Saint är Eve Kendall, en mystisk kvinna som kanske, kanske inte, går att lita på.  Nyckelscener: Cary Grant blir jagad över en torr åker av ett besprutningsplan. Marie Saint och Grant klättrar nerför Mount Rushmore med elaka typer efter sig.

 

MV5BMTc1MjczNTgxM15BMl5BanBnXkFtZTcwOTYwNDg3OA@@._V1_

 

  • Shadow of a Doubt (Skuggan av ett tvivel) från 1943 med bland andra Teresa Wright och Joseph Cotten. Detta är en ganska kuslig film som handlar om unga Charlie döpt efter sin älskade morbror. Hon bor tillsammans med sin familj i ett idylliskt amerikanskt samhälle och hon är uttråkad. Det händer aldrig något spännande, klagar hon tills Uncle Charlie dyker upp. Men han beter sig underligt och unga Charlie börjar misstänka att han kanske inte är så perfekt som familjen alltid trott… Nyckelscener: ”någon” låser in unga Charlie i garaget med bilmotorn igång och nyckeln är borta. Slutscenen på tåget.

 

MV5BMjAxOTMxNTY3NV5BMl5BanBnXkFtZTgwNDc4NTIwMjE@._V1_SY1000_CR0,0,1250,1000_AL_

 

  • Rebecca från 1940 måste helt enkelt vara med på listan. Den är så väldans bra. Jag gillar boken mycket också, skriven av Daphne du Maurier. Joan Fontaine spelar en ung kvinna (utan namn!) som varken har särskilt mycket pengar eller inflytande. Hon är osäker och försiktig och jobbar som sällskapsdam åt en otrevlig kvinna. Via denna bekant lär hon känna Maxim de Winter (spelad av den stilige Laurence Olivier) och de blir oväntat kära. De gifter sig och han tar med sig henne till sitt engelska gods Manderlay där hushållerskan Mrs Danvers är allt annat än välkomnande mot den nya frun. Maxims förra fru Rebecca dog i en drunkningsolycka och huvudpersonen känner sig otillräcklig på alla sätt jämfört med det hon hör berättas om Rebecca. Och så händer det massa mystiska saker! Nyckelscener: Mrs Danvers goes crazy och visar upp Rebeccas orörda sovrum. Laurence Oliviers monolog när han äntligen berättar sanningen om Rebecca.

 

MV5BMGZhYTgwZWItZDRlMi00MWU5LTk0NzMtMWVmODBmMTI2ZWY4XkEyXkFqcGdeQXVyMzk3NTUwOQ@@._V1_

 

 

  • The Birds (Fåglarna) från 1963 är också baserad på en novell skriven av Daphne du Maurier. Filmen handlar om Melanie (Tippi Hedren) som bestämmer sig för att åka till Bodega Bay på USA:s västkust för att besöka en hunkig man (Rod Taylor). Det börjar smått med att Melanie blir attackerad av en ensam mås till att hela flockar av fåglar anfaller skolbarn. Stämningen byggs upp långsamt och filmen blir allt mer otäck. Mycket effektiv användning av tystnader. Nyckelscener: Melanie väntar utanför en skola och upptäcker att allt fler fåglar landar på skolgården (lugnet före stormen). Melanie går ensam upp på vinden och det kan ju knappast sluta bra.

 

MV5BMTAxNDA1ODc5MDleQTJeQWpwZ15BbWU4MDg2MDA4OTEx._V1_SY1000_CR0,0,651,1000_AL_

 

  • Rear Window (Fönstret åt gården) från 1954 med Grace Kelly och James Stewart. Fotografen Jeff (Stewart) har brutit benet och sitter i rullstol. I väntan på att bli frisk observerar han grannarna genom fönstret åt gården. En fin detalj i handlingen är att det är värmebölja och alla är varma och svettiga hela tiden. Jeffs flickvän Lisa (Kelly) hälsar på och tror honom först inte när han berättar att han misstänker att en av grannarna har begått ett mord. Men snart blir både hon och sjuksköterskan Stella (Thelma Ritter) inblandade i Jeffs privata utredning. Nyckelscener: Grace Kelly tar sig in i den misstänkte mannens lägenhet, vi ser på avstånd att mördaren är på väg tillbaka till lägenheten och precis som Jeff i sin rullstol känner vi oss alldeles hjälplösa som tittare.

 

MV5BNGUxYWM3M2MtMGM3Mi00ZmRiLWE0NGQtZjE5ODI2OTJhNTU0XkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_SY1000_CR0,0,683,1000_AL_

 

Alla bilder från imdb.com

 

 

 

 

La La Land

 

maxresdefault

 

Förra helgen såg jag La La Land på bio, och oj, vad bra den var! Det här är en sån film som får mig att inse varför jag älskar film och berättelser så mycket. Den är nominerad till ungefär en miljon Oscars och jag kan tänka mig att den kommer kamma hem en del. Filmen kan ses som en hyllning till Hollywood med många blinkningar till klassiska musikalfilmer som exempelvis Singin’ in the Rain. Huvudpersoner är Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) och båda försöker på olika sätt slå igenom i nöjesbranschen. Mia är skådespelare och Sebastian jazzpianist. Hela filmen är som en skål med färgsprakande lösgodis; alla färger är klarare och starkare än i den februarigrå verkligheten. En fin kärlekshistoria. Vemodig och hoppfull på samma gång. Se den!

 

La_La_Land

 

 

Fem favoriter: Jane Austen-filmatiseringar

Hoj hoj hoj! Det har varit en lång inaktiv period på bloggen, men nu ska det bli ändring på det. Idag tänkte jag skriva om ett av mina favoritämnen: Jane Austen! Jag är ett stort fan av Jane Austen och har läst alla hennes böcker ett flertal gånger. Bland böckerna har jag mina favoriter, men nu tänkte jag fokusera på filmerna och serierna baserade på hennes böcker. Här kommer de jag gillar bäst:

  • Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005 med bland andra Keira Knightley och Matthew Macfadyen. Denna film såg jag när jag gick på högstadiet och det blev mitt första möte med Jane Austen. Jag blev helt fast och läste omedelbart boken efter att ha sett filmen på bio med mamma. Filmen är fin, rolig, välspelad och har otroligt vackert foto. Naturen och landskapet är ständigt närvarande i filmen, och det gillar jag. En kul grej med filmen är också att se en väldigt ung Carey Mulligan i rollen som Lizzies lillasyster Kitty.

 

x600

 

  • Northanger Abbey från 2007 med Felicity Jones (ja, hon i Star Wars: Rogue One) och JJ Feild i huvudrollerna. En mysig och välgjord filmatisering av en tidig Jane Austen-roman. Även här kan du se Carey Mulligan i en biroll! Börjar undra om hon är ett stort Austen-fan, kanske?

 

424f3965bef429b6c9fb5812dd31820b

 

  • Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Superprestige-produktion med Ang Lee som regissör, manus av Emma Thompson och i rollerna ser du typ alla Harry Potter-skådisar. Nästan i alla fall. Emma Thompson, Kate Winslet (pre Titanic), Alan Rickman (<3), Hugh Grant, Greg Wise, Hugh Laurie med flera. Och det är en bra film. Ganska lång, och ganska långsam. Bra skådisar, fint foto och gripande berättelse.

 

sense1

 

  • Förnuft och känsla (Sense and Sensibility), miniserie från 2008. Detta är en mindre känd filmatisering än den föregående. Men jag gillar denna också! Inte riktigt lika pretentiös som Ang Lees filmatisering. Lite enklare, inte riktigt lika kända skådespelare, inte lika långsam. Även här mycket bra skådisar och om du har sett Downton Abbey kommer du bland annat känna igen Dan Stevens (Matthew Crawley i Downton).

 

SS3

 

  • Lost in Austen från 2008 är egentligen inte en tvättäkta filmatisering av en bok, men jag tycker om den så mycket så den får vara med här ändå. Lost in Austen är också en miniserie, och den handlar om Amanda som lever i vår tid men längtar efter att få uppleva kärlek som i Jane Austens böcker. På något vis hamnar hon i Stolthet och fördom-världen och byter plats med Elizabeth Bennet. Hon träffar Mr Darcy och han visar sig vara mycket drygare än hon föreställt sig. En underhållande, lekfull och smart serie. Apropå Downton Abbey så kan du här få se självaste earlen i rollen som Mr Bennet.

Austen_1

 

Bubblare: Stolthet och fördom (1995), Övertalning (2007).