Call Me by Your Name

 

Call Me by Your Name är en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Det är nästan så att det är lite jobbigt att skriva om den för att jag tyckte att den var så bra. Om jag skriver om den kanske det där magiska skimret försvinner. Men, jag gör det ändå.

Filmen kom 2017 och är Oscarsnominerad för bland annat bästa film. Den är regisserad av Luca Guadagnino som tidigare gjort bland annat A Bigger Splash (2015). Jag fastnade inte så mycket för just den filmen, men boy, vad jag fastnade för denna.

Call Me by Your Name utspelas främst under ett par sommarveckor i Italien år 1983. 17-åriga Elio (Timothée Chalamet) bor i semesterhuset med sina föräldrar och spenderar sina dagar med att hänga med kompisar och sin nästan-flickvän Marzia. Elios pappa (Michael Stuhlbarg) är professor i antikens kultur (typ) och varje sommar tar han emot en ung student som forskarassistent. Denna sommar heter studenten Oliver (Armie Hammer) och är en lång, bredaxlad amerikan. Till en början har Elio svårt för nykomlingen men fascineras ändå av honom. Så småningom börjar kärleken spira mellan Elio och Oliver, en kärlekshistoria som, trots en öppensinnad familj, hålls hemlig för omvärlden. Med hjälp av Oliver börjar Elio utforska sin sexualitet och livet, men vetskapen om att Oliver snart ska resa hem till USA finns som ett mörkt moln på den i övrigt klarblå himlen.

Call Me by Your Name är baserad på en roman av André Aciman, men filmmanuset är skrivet av James Ivory. James Ivory har även varit involverad i andra delar av produktionen. När jag förstod detta föll allt på plats. Jag ÄLSKAR James Ivorys film Ett rum med utsikt (1985). Och till viss del går det att känna igen filmspråket och även dialogen från denna tidigare film. Liksom i Ett rum med utsikt kan många av scenerna i Call Me by Your Name ibland upplevas som abrupt avklippta och vissa repliker är mångtydiga och svårtolkade. Jag gillar verkligen det sättet att berätta. Som tittare uppmanas jag att vara på hugget och hänga med, och att göra mina egna tolkningar. När jag och min kompis diskuterade några scener så upptäckte vi att vi hade tolkat dem på lite olika sätt. Sånt är kul! Förresten är nu James Ivory 89 år (!), och det är så häftigt att läsa om personer som fortfarande jobbar och skapar när de är så till åren komna.

Call Me by Your Name är som en smärtsamt bitterljuv förälskelse med allt vad det innebär. Spänningen och kemin mellan de två huvudskådisarna är påtaglig, vilket bara bidrar till förälskelsekänslorna som sipprar ut genom duken. Att filmen dessutom utspelas i ett sommarvackert Italien är bara ytterligare ett bonus som förstärker filmens vackra intryck. Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att det är fint att det inte finns någon direkt ”bad guy” i filmen, någon som är inskränkt och ska förstöra för kärleksparet. Ofta finns det någon sådan karaktär i filmer som kretsar kring hemlig kärlek, särskilt när det handlar om kärlek mellan personer av samma kön. Jag satt under hela filmen och väntade på konfrontationen, men den kom inte. Befriande, tycker jag.

Nu verkar det som att jag kan skriva hur länge som helst om denna film, men jag slutar här. Se den och bli kär!

P.S. Stort plus till soundtracket som är jättefint med låtar av bland andra Sufjan Stevens. D.S.

 

Teveserie-tips: FEUD – Bette and Joan

 

b och j

 

Jag är ju något av en nörd när det kommer till filmhistoria, och har en särskild svaghet för Hollywoods guldålder. Två stora stjärnor i Hollywood från 1930-talet och framåt var Bette Davis och Joan Crawford. Det sägs att dessa skådespelare inte tålde varandra, och just relationen mellan dessa två skildras i den nya teveserien FEUD – Bette and Joan. 

Serien utspelas på 1960-talet då både Davis och Crawfords stjärnstatus hade börjat falna och på grund av både sexism och åldersdiskriminering fick skådespelarna inga utmanande roller. Crawford fick tag i romanen What Ever Happened to Baby Jane? och drog i några trådar för att en filmatisering av boken skulle kunna påbörjas. Huvudrollerna skulle spelas av henne själv och Bette Davis.

Under inspelningen ryktades det om slagsmål mellan Davis och Crawford och hela projektet betraktades som en B-film. Idag har filmen kultstatus. Serien skildrar rivaliteten och fejden mellan skådespelarna, men det som är intressant är att serien har en bredare ambition än att enbart skildra bråket mellan två divor. Serien berättar hur fejden i grunden skapades av Hollywoods mäktiga män, exempelvis studiochefen Jack Warner. Davis och Crawford manipulerades av regissör och producent till att börja avsky varandra, allt för att bråket skulle skapa publicitet för filmen. Särskilt Joan Crawford skildras som en trasig figur, en kvinna som blivit utnyttjad av både enskilda män och av hela systemet.

Susan Sarandon spelar Bette Davis och Jessica Lange spelar Joan Crawford i den nya serien, och de gör det fantastiskt bra! Något teatraliskt och dramatisk skådespeleri ibland, men det passar för just de rollerna. Om du inte har intresse för filmhistoria, så kan du åtminstone njuta av snyggt 60-talsmode och coola interiörer. Påminner till viss del om Mad Men.

Första säsongen av FEUD- Bette and Joan finns på HBO Nordic.

Här kan du läsa mer om serien.

betteandjoan

Sarandon och Lange som Bette and Joan

13-bette-davis-joan-crawford.w710.h473

Bette Davis och Joan Crawford i verkligheten (bild från Vulture.com)
Alla bilder från imdb.com om inte annat anges.

På bio: Skönheten och odjuret

 

skönheten

Bild från imdb.com

 

När jag var liten älskade jag Disneys Skönheten och odjuret från 1991. Belle är fortfarande en leading lady som jag känner väldigt starkt för och Odjuret (har han något annat namn?) har jag haft en crush på sedan lång tid tillbaka. Jag blev dock alltid lika besviken varje gång jag såg slutet av filmen när Odjuret förvandlas tillbaka till människa. Han såg så mesig ut.

Anyway, nu har jag sett den NYA Skönheten och odjuret med Emma Watson som Belle och Dan Stevens som Odjuret. Jag gillade den! Den var väldigt trogen den gamla Disneyfilmen berättarmässigt, med några nya inslag. På flera sätt kändes den mer modern: lite mer mångfald bland karaktärer och en aning historisk förankring.

Belle är inte så intresserad av att träffa någon snubbe, utan längtar snarare efter äventyr och frihet. Hon är en bokmal som vill lära sig nya saker och upptäcka världen. Hon tackar nej till den dryge Gastons äktenskapsförslag och är till en början inte så lättimponerad av Odjurets närmanden heller. Emma Watson är bra som Belle och röstskådisarna är stora namn som Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Stanley Tucci med flera. Dan Stevens spelar Odjuret och det gjorde han väl bra. Lite svårt att bedöma när det är en animerad karaktär. Odjuret såg lite konstig ut ibland måste jag säga; han var så tydligt animerad och det såg stelt ut emellanåt.

Det har ju varit mycket diskussion om den omtalade gayscenen i filmen och visst, det fanns antydningar om att karaktären LeFou skulle vara gay, men det var väldigt vagt. Det är absolut ett steg i rätt riktning men om det blir ramaskri för den lilla scenen så har vi en lång väg kvar till en inkluderande och fördomsfri värld.

Allt som allt, om du gillar sagor och musikaler och bra brittiska skådisar och sagolika miljöer så tror jag att du kommer att gilla Skönheten och odjuret.

P.S. Ett stort plus för Luke Evans som Gaston. Vilket skådespeleri! Han var så äckligt arrogant och självgod, precis som jag minns Gaston från den tecknade filmen. D.S.

Här finns en bra artikel som diskuterar Skönheten och odjuret och feminism: https://www.theguardian.com/film/2017/mar/19/beauty-and-the-beast-feminist-or-fraud

 

Fem favoriter: Hitchcock-filmer

Jag är väldigt svag för Alfred Hitchcocks filmer och har svårt att välja ut enbart en film som min absoluta favorit. Men nu har jag valt ut FEM Hitchcock-filmer som jag gillar mycket.

  • North by Northwest (I sista minuten) från 1959 med bland andra Cary Grant, Eva Marie Saint och James Mason. Detta är en riktig ”Men va, vänta nu?”-film med massa twistar och tvära kast. Reklammannen Roger Thornhill (Cary Grant) blir av en slump misstagen för att vara en annan man och plötsligt är han jagad av skurkar. Mästerskurken spelas av James Mason (så bra på att spela elegant onding!) och Eva Marie Saint är Eve Kendall, en mystisk kvinna som kanske, kanske inte, går att lita på.  Nyckelscener: Cary Grant blir jagad över en torr åker av ett besprutningsplan. Marie Saint och Grant klättrar nerför Mount Rushmore med elaka typer efter sig.

 

MV5BMTc1MjczNTgxM15BMl5BanBnXkFtZTcwOTYwNDg3OA@@._V1_

 

  • Shadow of a Doubt (Skuggan av ett tvivel) från 1943 med bland andra Teresa Wright och Joseph Cotten. Detta är en ganska kuslig film som handlar om unga Charlie döpt efter sin älskade morbror. Hon bor tillsammans med sin familj i ett idylliskt amerikanskt samhälle och hon är uttråkad. Det händer aldrig något spännande, klagar hon tills Uncle Charlie dyker upp. Men han beter sig underligt och unga Charlie börjar misstänka att han kanske inte är så perfekt som familjen alltid trott… Nyckelscener: ”någon” låser in unga Charlie i garaget med bilmotorn igång och nyckeln är borta. Slutscenen på tåget.

 

MV5BMjAxOTMxNTY3NV5BMl5BanBnXkFtZTgwNDc4NTIwMjE@._V1_SY1000_CR0,0,1250,1000_AL_

 

  • Rebecca från 1940 måste helt enkelt vara med på listan. Den är så väldans bra. Jag gillar boken mycket också, skriven av Daphne du Maurier. Joan Fontaine spelar en ung kvinna (utan namn!) som varken har särskilt mycket pengar eller inflytande. Hon är osäker och försiktig och jobbar som sällskapsdam åt en otrevlig kvinna. Via denna bekant lär hon känna Maxim de Winter (spelad av den stilige Laurence Olivier) och de blir oväntat kära. De gifter sig och han tar med sig henne till sitt engelska gods Manderlay där hushållerskan Mrs Danvers är allt annat än välkomnande mot den nya frun. Maxims förra fru Rebecca dog i en drunkningsolycka och huvudpersonen känner sig otillräcklig på alla sätt jämfört med det hon hör berättas om Rebecca. Och så händer det massa mystiska saker! Nyckelscener: Mrs Danvers goes crazy och visar upp Rebeccas orörda sovrum. Laurence Oliviers monolog när han äntligen berättar sanningen om Rebecca.

 

MV5BMGZhYTgwZWItZDRlMi00MWU5LTk0NzMtMWVmODBmMTI2ZWY4XkEyXkFqcGdeQXVyMzk3NTUwOQ@@._V1_

 

 

  • The Birds (Fåglarna) från 1963 är också baserad på en novell skriven av Daphne du Maurier. Filmen handlar om Melanie (Tippi Hedren) som bestämmer sig för att åka till Bodega Bay på USA:s västkust för att besöka en hunkig man (Rod Taylor). Det börjar smått med att Melanie blir attackerad av en ensam mås till att hela flockar av fåglar anfaller skolbarn. Stämningen byggs upp långsamt och filmen blir allt mer otäck. Mycket effektiv användning av tystnader. Nyckelscener: Melanie väntar utanför en skola och upptäcker att allt fler fåglar landar på skolgården (lugnet före stormen). Melanie går ensam upp på vinden och det kan ju knappast sluta bra.

 

MV5BMTAxNDA1ODc5MDleQTJeQWpwZ15BbWU4MDg2MDA4OTEx._V1_SY1000_CR0,0,651,1000_AL_

 

  • Rear Window (Fönstret åt gården) från 1954 med Grace Kelly och James Stewart. Fotografen Jeff (Stewart) har brutit benet och sitter i rullstol. I väntan på att bli frisk observerar han grannarna genom fönstret åt gården. En fin detalj i handlingen är att det är värmebölja och alla är varma och svettiga hela tiden. Jeffs flickvän Lisa (Kelly) hälsar på och tror honom först inte när han berättar att han misstänker att en av grannarna har begått ett mord. Men snart blir både hon och sjuksköterskan Stella (Thelma Ritter) inblandade i Jeffs privata utredning. Nyckelscener: Grace Kelly tar sig in i den misstänkte mannens lägenhet, vi ser på avstånd att mördaren är på väg tillbaka till lägenheten och precis som Jeff i sin rullstol känner vi oss alldeles hjälplösa som tittare.

 

MV5BNGUxYWM3M2MtMGM3Mi00ZmRiLWE0NGQtZjE5ODI2OTJhNTU0XkEyXkFqcGdeQXVyMTQxNzMzNDI@._V1_SY1000_CR0,0,683,1000_AL_

 

Alla bilder från imdb.com

 

 

 

 

La La Land

 

maxresdefault

 

Förra helgen såg jag La La Land på bio, och oj, vad bra den var! Det här är en sån film som får mig att inse varför jag älskar film och berättelser så mycket. Den är nominerad till ungefär en miljon Oscars och jag kan tänka mig att den kommer kamma hem en del. Filmen kan ses som en hyllning till Hollywood med många blinkningar till klassiska musikalfilmer som exempelvis Singin’ in the Rain. Huvudpersoner är Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) och båda försöker på olika sätt slå igenom i nöjesbranschen. Mia är skådespelare och Sebastian jazzpianist. Hela filmen är som en skål med färgsprakande lösgodis; alla färger är klarare och starkare än i den februarigrå verkligheten. En fin kärlekshistoria. Vemodig och hoppfull på samma gång. Se den!

 

La_La_Land

 

 

Fem favoriter: Jane Austen-filmatiseringar

Hoj hoj hoj! Det har varit en lång inaktiv period på bloggen, men nu ska det bli ändring på det. Idag tänkte jag skriva om ett av mina favoritämnen: Jane Austen! Jag är ett stort fan av Jane Austen och har läst alla hennes böcker ett flertal gånger. Bland böckerna har jag mina favoriter, men nu tänkte jag fokusera på filmerna och serierna baserade på hennes böcker. Här kommer de jag gillar bäst:

  • Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005 med bland andra Keira Knightley och Matthew Macfadyen. Denna film såg jag när jag gick på högstadiet och det blev mitt första möte med Jane Austen. Jag blev helt fast och läste omedelbart boken efter att ha sett filmen på bio med mamma. Filmen är fin, rolig, välspelad och har otroligt vackert foto. Naturen och landskapet är ständigt närvarande i filmen, och det gillar jag. En kul grej med filmen är också att se en väldigt ung Carey Mulligan i rollen som Lizzies lillasyster Kitty.

 

x600

 

  • Northanger Abbey från 2007 med Felicity Jones (ja, hon i Star Wars: Rogue One) och JJ Feild i huvudrollerna. En mysig och välgjord filmatisering av en tidig Jane Austen-roman. Även här kan du se Carey Mulligan i en biroll! Börjar undra om hon är ett stort Austen-fan, kanske?

 

424f3965bef429b6c9fb5812dd31820b

 

  • Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Superprestige-produktion med Ang Lee som regissör, manus av Emma Thompson och i rollerna ser du typ alla Harry Potter-skådisar. Nästan i alla fall. Emma Thompson, Kate Winslet (pre Titanic), Alan Rickman (<3), Hugh Grant, Greg Wise, Hugh Laurie med flera. Och det är en bra film. Ganska lång, och ganska långsam. Bra skådisar, fint foto och gripande berättelse.

 

sense1

 

  • Förnuft och känsla (Sense and Sensibility), miniserie från 2008. Detta är en mindre känd filmatisering än den föregående. Men jag gillar denna också! Inte riktigt lika pretentiös som Ang Lees filmatisering. Lite enklare, inte riktigt lika kända skådespelare, inte lika långsam. Även här mycket bra skådisar och om du har sett Downton Abbey kommer du bland annat känna igen Dan Stevens (Matthew Crawley i Downton).

 

SS3

 

  • Lost in Austen från 2008 är egentligen inte en tvättäkta filmatisering av en bok, men jag tycker om den så mycket så den får vara med här ändå. Lost in Austen är också en miniserie, och den handlar om Amanda som lever i vår tid men längtar efter att få uppleva kärlek som i Jane Austens böcker. På något vis hamnar hon i Stolthet och fördom-världen och byter plats med Elizabeth Bennet. Hon träffar Mr Darcy och han visar sig vara mycket drygare än hon föreställt sig. En underhållande, lekfull och smart serie. Apropå Downton Abbey så kan du här få se självaste earlen i rollen som Mr Bennet.

Austen_1

 

Bubblare: Stolthet och fördom (1995), Övertalning (2007).

 

 

Filmtips: Brooklyn

 

mv5bmze4mdk5nzeyov5bml5banbnxkftztgwndm4nda3nje-_v1_uy1200_cr9006301200_al_

Varannan måndag går jag på Filmstudion på den lokala biografen och denna veckan visades filmen Brooklyn. Jag gillade den väldigt mycket. Filmen utspelas i början av 1950-talet och handlar om unga Eilis som bestämmer sig för att lämna en älskad syster och mor i ett fattigt Irland och istället börja ett nytt liv i New York. Väl där slits hon mellan avgrundsdjup hemlängtan och nyfikenhet på det nya livet. Så småningom träffar hon Tony, en italiensk rörmokare, och ljuv musik uppstår. En tragedi får Eilis att återvända till Irland och nu måste hon bestämma sig: var hör hon egentligen hemma?

Alltså, jag är ju svag för filmer som utspelas kring 1950-60-tal (om det är en bra berättelse och en välgjord film). Det är något med alla snygga kläder och fina inredningsdetaljer som gör mig fascinerad. Detta är precis en sådan film som jag gillar. Och även berättelsen är fin. Fokus är på Eilis och hennes utveckling och hur hon väljer att skapa sitt eget liv i en ny tid. Det är en intressant tid att skildra, särskilt ur en kvinnas perspektiv. Eilis studerar bokföring och verkar vara en av få kvinnor på kvällskursen där hon går. Jag drog paralleller till äldre släktingar som bör ha varit i Eilis ålder vid samma tid och jag började fundera på allt de har varit med om. Stora samhällsförändringar på olika sätt. Det är fint med filmer som Brooklyn som skildrar detta, och väljer att fokusera på den lilla människans liv istället för en eller annan stor världshändelse. Saoirse Ronan är mycket bra i huvudrollen! En film väl värd att se.

image

Carol

small_a8826404859a55a072196a7759c73f52-carol

Carol är en film regisserad av Todd Haynes som tidigare skapat filmer som Far from Heaven och I’m Not There. Liksom Far from Heaven utspelas Carol i 1950-talets USA. Huvudpersoner i filmen är Carol (Cate Blanchett), en överklasskvinna som har begärt skilsmässa från sin man, och den unga expediten Therese (Rooney Mara) som drömmer om att bli fotograf. Carol och Therese träffas och känslor uppstår. Vi får sedan följa deras kamp för att få leva tillsammans och få sin kärlek accepterad i ett trångsynt samhälle.

Carol är baserad på en bok, The Price of Salt, av Patricia Highsmith. Boken gavs ut 1952 under pseudonym på grund av sitt för tiden kontroversiella ämne. Jag läste någonstans att berättelsen var ovanlig, inte bara för att den skildrade kärlek mellan två kvinnor utan också för att den bar på hoppfullhet.

Jag tyckte att Carol var en av de finaste filmerna jag har sett på länge. Det var inte så mycket dialog i filmen; fokus ligger snarare på blickar, beröring och långa, talande tystnader. Vad jag också tyckte om med filmen var huvudpersonernas ömhet mot varandra. Många filmer som skildrar kärleksrelationer innehåller mycket bråk, gräl och svek, men i Carol behandlar huvudpersonerna varandra väl hela tiden, även när allt verkar se hopplöst ut. Carol och Therese vet att deras kärlek är rätt, oavsett vad omgivningen säger, och de tvivlar aldrig på varandra.

Måste även nämna den fantastiska scenografin och kostymerna som kändes väldigt autentiska och verkligen skapade känslan av att färdas till ett vintrigt New York kring 1950. Dessutom är Rooney Mara så lik Audrey Hepburn i vissa scener, vilket bara förstärker intrycket av tidsresa.

Om du vill se en vacker kärlekshistoria så rekommenderar jag varmt denna film.

carol-image-rooney-mara-cate-blanchett

 

Filmtips: Laggies

laggies_xlg

Laggies är en film från 2014 med bland andra Keira Knightley, Chloë Grace Moretz och Sam Rockwell i huvudrollerna. Känns som att denna filmen har gått ganska obemärkt förbi; jag tror inte ens att den gick upp på bio i Sverige. Men jag blev verkligen positivt överraskad när jag såg den!

Filmen handlar om Megan (Keira Knightley) som befinner sig i en 20+-kris och får panik när hennes pojkvän sen 10 år tillbaka friar till henne. Megan flyr fältet för en vecka och blir oväntat kompis med en yngre tjej, Annika, (Chloë Grace Moretz) som låter henne sova över i sitt hus. Annikas pappa Craig är en frånskild advokat som är lite småsur på allt möjligt. Men mellan Craig och Megan slår det gnistor, och det blir dags för Megan att ta ett beslut om vilket liv hon vill ha.

Jag gillar Keira Knightley och tycker att hon är en bra skådespelare. Även så i denna film. Hon har en väldigt påtaglig närvaro i alla scener. Sedan gillar jag även Sam Rockwell som den buttra Craig, och det är en fin kemi mellan honom och Keira Knightley.

Bra balans mellan humor och allvar och jag tyckte verkligen om skildringen av Megans ålderskris. Hur filmen skildrar känslan av att bara flyta medan alla andra verkar veta vad de vill. Också ett plus för skildringen av Megan och Annikas vänskap. Ovanligt med en film som skildrar vänskap över åldersbarriärerna.

Filmen utspelas i och kring Seattle och jag har kommit fram till att jag uppskattar väldigt mycket när filmer låter staden eller miljön den utspelas i bli till ytterligare en karaktär i berättelsen.

Mysig söndagsfilm allt som allt!

o-LAGGIES-facebook

 

 

Filmtips: The Way Way Back

banner-the-way-way-back-twwb_film

Filmen The Way Way Back handlar om 14-åriga Duncan som tvingas spendera sommarlovet med sin mamma (spelad av Toni Collette) och hennes nya kille Trent (Steve Carell) vid en badort någonstans på östkusten i USA. Duncan är osäker och lite tafatt när det kommer till socialt samspel samtidigt som han blir förtryckt av Trent. Men när Duncan av en slump får ett extrajobb på det lokala vattenlandet ökar hans självförtroende och hans tillvaro börjar att förändras.

The Way Way Back påminner mig mycket om Little Miss Sunshine, dels eftersom det är flera skådespelare som återkommer i bägge filmer men också till handlingen och stilen. Båda filmer handlar om dysfunktionellt familjeliv och hur svårt det kan vara att känna sig ensam i sin egen familj. Precis som Little Miss Sunshine är The Way Way Back tragikomisk och lite udda. Jag tycker också att det är fint att det mesta som sker berättas ur Duncans perspektiv, en 14-årig kille ögon, och det är inte så vanligt. Även mammans ambivalens gentemot sin nya kille presenteras på ett fint och nyanserat sätt.

Ett STORT supermegaplus för Allison Janneys biroll som den vimsiga och ständigt smått berusade grannen Betty. Alla filmer blir bättre när Allison Janney är med.

Perfekt film om du vill drömma dig tillbaka till sommaren när du sitter i soffan en mulen höstdag!