Parks and Recreation: feminism, lokalpolitik och glastak som krossas

giphy

Jag vet att jag är lite sent ute; komediserien Parks and Recreation har varit en kultserie ett bra tag nu, men jag har inte tagit mig för att börja titta på den förrän nu. Och jag förstår varför den har blivit så hyllad. Serien handlar om Leslie Knope (Amy Poehler är så fantastisk!) som jobbar på parkavdelningen i den fiktiva kommunen Pawnee i Indiana. Knope har stora ambitioner och när en dröm om att sätta Pawnee på kartan medan resten av kontoret är luttrade och arbetsskygga. Dessutom motarbetas hon av många män som inte tror på hennes kompetens. Jag ska inte berätta för mycket om handlingen för den är inte det viktigaste, det är snarare karaktärerna som gör TV-serien (lite som i Modern Family).

Parks and Recreation fick kritik i första säsongen för att dels vara för lik The Office, att Leslie var för korkad och att det saknades en tydlig ”male lead”. Sedan verkar det som att de flesta kritiker tyckte att det blev bättre redan i den andra säongen. Jag tycker att Leslie Knope är en så fint nyanserad karaktär. Visst är hon lite naiv men det gör bara att jag gillar henne mer. Till skillnad från många andra ambitiösa, makthungriga kvinnliga karaktärer, exempelvis Selina Meyer (Julia Louis-Dreyfus) i Veep, som jag i och för sig gillar mycket också, är Leslie Knope godhjärtad och snäll. Det är inte helt vanligt med kvinnliga karaktärer som är både snälla och feisty. Och det gillar jag. Att serien blev kritiserad för att sakna en ”male lead” visar bara på att vi har en lång väg kvar att gå. Hur många filmer och TV-serier finns det inte där det saknas en kvinnlig motpart till den manliga hjälten? Dessutom är Parks and Recreation späckad med roliga manliga biroller, till exempel Tom Offerman som den buttra chefen Ron Swanson och Tom Haverford (Asiz Ansari), en omogen, skrupelfri medarbetare på kontoret. Jag ser fram emot att se färdigt resten av serien och att fortsätta att bli inspirerad av Leslies outsinliga energi och optimism. Go Parks and Recreation!

GIF härifrån.

The Affair: otrohet, relationer och ensamhet

The-affair_612x380

För ett par veckor sedan såg jag Showtimes prisbelönade och kritikerhyllade TV-serie The Affair på HBO Nordic. TV-serien består bara av 10 avsnitt och det går fort att titta igenom första säsongen. The Affair vann en Golden Globe för bästa dramaserie och Ruth Wilson, för övrigt så bra som Jane Eyre i BBC:s miniserie från 2006, som spelar den kvinnliga huvudrollen Alison vann pris för bästa kvinnliga huvudroll i en dramaserie. Jag tycker att det var välförtjänsta priser eftersom jag gillade serien VÄLDIGT mycket. Visst, den hade väl sina skavanker och brister här och var men vilken serie har inte det?

TV-serien handlar alltså om Alison (Ruth Wilson) och Noah (Dominic West). Alison är utbildad sjuksköterska men arbetar som servitris. Hon håller på att bearbeta förlusten av sin son och kämpar för att få sitt trasiga äktenskap med Cole (Joshua Jackson) att fungera. Noah är författare och lyckligt gift med Helen (Maura Tierney) som han har fyra barn tillsammans med. Familjen ska spendera sommaren i en badort på Long Island hos Helens rika föräldrar. Alison och Noah möts oväntat på ett fik och den romantiska spänningen mellan de båda är ett faktum. Parallellt med berättelsen om Alisons och Noahs kärleksaffär finns en polisutredning kring ett mord där Alison och/eller Noah verkar vara inblandade på ett eller annat sätt.

The Affair utforskar idén om monogami och otrohet och väcker väldigt många tankar hos tittaren. TV-serien är upplagd så att den första halvan av ett avsnitt berättas ur Noahs perspektiv och den andra ur Alisons perspektiv. Detta är ett supersmart och intressant drag eftersom det förstärker förvirringen kring vem som är sympatisk och vem som inte är det. Enligt Noah var Alison den som tog initiativ till affären och han minns henne i tajta, korta klänningar och med ett ständigt okynnigt leende. Alison minns snarare hur Noah gick på och hur hon i ett sårbart ögonblick gav efter. Dessutom hade hon inte alls så avslöjande kläder som Noah minns henne i. För tittaren gör detta serien extra spännande att följa eftersom man tvingas välja vilken av berättelserna man tror mest på, och i förlängningen kanske vem av karaktärerna man sympatiserar med mest.

1031103_1_3406308_prm-nxton105_1024x640

Trots att TV-serien ger båda karaktärer lika mycket utrymme tycker jag att Alison är den mer intressanta och kanske också den viktigare. Jag tror inte att det är en slump att Alison står i förgrunden och Noah i bakgrunden på TV-seriens omslagsbild (se den översta bilden). Det är en berättelse som på många sätt handlar om kvinnor och deras fortsatta utsatthet i relationen mellan man och kvinna. Så, jag skulle vilja påstå att det finns ett feministiskt perspektiv i The Affair. Intressant i det sammanhanget är också Noahs fru Helen och hennes handlingslinje. MEN, jag vill inte spoila storyn för då blir det inget kul. Se den helt enkelt! Jag väntar med spänning på säsong två.

Picture source 1 & 2