Downton Abbey

down_3

Tramsbild (såhär ser de verkligen inte ut i serien)

Så, jag håller på att se om hela serien Downton Abbey. Det började med att jag bara tänkte se första säsongen eftersom jag inte hade sett den tidigare, började kolla under säsong 2, men sedan kunde jag inte sluta. Nu är jag inne på fjärde säsongen, och jag måste säga att jag uppskattar serien mycket mer nu när jag ser om den för andra gången. Det är något beroendeframkallande med detta hushåll i norra England. Jag måste bara fortsätta titta, fast jag vet hur det går!

Tidigare har jag haft svårt för Mary som karaktär men nu gillar jag henne mer. Hon är dryg och en översittare emellanåt, men hon har ändå mycket girl power. Det finns en del saker jag stör mig på i serien och jag vet att klass-skildringen är problematisk eftersom den verkar förespråka att behålla de existerande strukturerna. Men så länge jag är medveten om detta känner jag ändå att jag kan gripas av serien, utan att bli allt för indoktrinerad.

Nästa säsong blir den sista och jag tror att det är bra. Det går inte att dra ut på en sån här serie i evighet, till slut håller den inte längre.

Avslutar med ett klassiskt citat från Violet Crawley: ”Stop whining and find something to do.”

dowager-countess-of-grantham

Filmtips: Begin Again

BeginAgain

Nu har jag sett filmen Begin Again (låtsas inte om den töntiga svenska titeln Sånger från Manhattan) med Keira Knightley och Mark Ruffalo i huvudrollerna. Jag gillar verkligen båda dessa skådisar. Har varit förälskad i Mark Ruffalo sedan jag såg honom i The Kids Are All Right och i Keira Knightley sedan Skruva den som Beckham antar jag. Hur som helst, filmen handlar om musikern Greta som är nydumpad av sin kille Dave (Adam Levine, ja han i Maroon 5) och befinner sig ensam i New York. Hon träffar på den avdankade, smått alkoholiserade musikproducenten Dan (Mark Ruffalo) och de inleder ett musikaliskt samarbete.

Musiken är fin, men jag tror att hela filmen hade tjänat på att vara lite mer ruffig, lite mer indie. Det känns som att det är det den vill vara, men lyckas inte helt. Regissören John Carney står bakom musikfilmen Once så han borde veta vad han pysslar med. Jag gillade Keira Knightleys karaktär och hur hon var stark i sig själv och tog egna beslut.

Slutet påminde mig lite om Lost in Translation; som tittare vill jag en sak men jag får det inte riktigt. Men jag vill absolut inte spoila – se filmen själv istället!