Call Me by Your Name

 

Call Me by Your Name är en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Det är nästan så att det är lite jobbigt att skriva om den för att jag tyckte att den var så bra. Om jag skriver om den kanske det där magiska skimret försvinner. Men, jag gör det ändå.

Filmen kom 2017 och är Oscarsnominerad för bland annat bästa film. Den är regisserad av Luca Guadagnino som tidigare gjort bland annat A Bigger Splash (2015). Jag fastnade inte så mycket för just den filmen, men boy, vad jag fastnade för denna.

Call Me by Your Name utspelas främst under ett par sommarveckor i Italien år 1983. 17-åriga Elio (Timothée Chalamet) bor i semesterhuset med sina föräldrar och spenderar sina dagar med att hänga med kompisar och sin nästan-flickvän Marzia. Elios pappa (Michael Stuhlbarg) är professor i antikens kultur (typ) och varje sommar tar han emot en ung student som forskarassistent. Denna sommar heter studenten Oliver (Armie Hammer) och är en lång, bredaxlad amerikan. Till en början har Elio svårt för nykomlingen men fascineras ändå av honom. Så småningom börjar kärleken spira mellan Elio och Oliver, en kärlekshistoria som, trots en öppensinnad familj, hålls hemlig för omvärlden. Med hjälp av Oliver börjar Elio utforska sin sexualitet och livet, men vetskapen om att Oliver snart ska resa hem till USA finns som ett mörkt moln på den i övrigt klarblå himlen.

Call Me by Your Name är baserad på en roman av André Aciman, men filmmanuset är skrivet av James Ivory. James Ivory har även varit involverad i andra delar av produktionen. När jag förstod detta föll allt på plats. Jag ÄLSKAR James Ivorys film Ett rum med utsikt (1985). Och till viss del går det att känna igen filmspråket och även dialogen från denna tidigare film. Liksom i Ett rum med utsikt kan många av scenerna i Call Me by Your Name ibland upplevas som abrupt avklippta och vissa repliker är mångtydiga och svårtolkade. Jag gillar verkligen det sättet att berätta. Som tittare uppmanas jag att vara på hugget och hänga med, och att göra mina egna tolkningar. När jag och min kompis diskuterade några scener så upptäckte vi att vi hade tolkat dem på lite olika sätt. Sånt är kul! Förresten är nu James Ivory 89 år (!), och det är så häftigt att läsa om personer som fortfarande jobbar och skapar när de är så till åren komna.

Call Me by Your Name är som en smärtsamt bitterljuv förälskelse med allt vad det innebär. Spänningen och kemin mellan de två huvudskådisarna är påtaglig, vilket bara bidrar till förälskelsekänslorna som sipprar ut genom duken. Att filmen dessutom utspelas i ett sommarvackert Italien är bara ytterligare ett bonus som förstärker filmens vackra intryck. Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att det är fint att det inte finns någon direkt ”bad guy” i filmen, någon som är inskränkt och ska förstöra för kärleksparet. Ofta finns det någon sådan karaktär i filmer som kretsar kring hemlig kärlek, särskilt när det handlar om kärlek mellan personer av samma kön. Jag satt under hela filmen och väntade på konfrontationen, men den kom inte. Befriande, tycker jag.

Nu verkar det som att jag kan skriva hur länge som helst om denna film, men jag slutar här. Se den och bli kär!

P.S. Stort plus till soundtracket som är jättefint med låtar av bland andra Sufjan Stevens. D.S.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *