Filmtips: Brooklyn

 

mv5bmze4mdk5nzeyov5bml5banbnxkftztgwndm4nda3nje-_v1_uy1200_cr9006301200_al_

Varannan måndag går jag på Filmstudion på den lokala biografen och denna veckan visades filmen Brooklyn. Jag gillade den väldigt mycket. Filmen utspelas i början av 1950-talet och handlar om unga Eilis som bestämmer sig för att lämna en älskad syster och mor i ett fattigt Irland och istället börja ett nytt liv i New York. Väl där slits hon mellan avgrundsdjup hemlängtan och nyfikenhet på det nya livet. Så småningom träffar hon Tony, en italiensk rörmokare, och ljuv musik uppstår. En tragedi får Eilis att återvända till Irland och nu måste hon bestämma sig: var hör hon egentligen hemma?

Alltså, jag är ju svag för filmer som utspelas kring 1950-60-tal (om det är en bra berättelse och en välgjord film). Det är något med alla snygga kläder och fina inredningsdetaljer som gör mig fascinerad. Detta är precis en sådan film som jag gillar. Och även berättelsen är fin. Fokus är på Eilis och hennes utveckling och hur hon väljer att skapa sitt eget liv i en ny tid. Det är en intressant tid att skildra, särskilt ur en kvinnas perspektiv. Eilis studerar bokföring och verkar vara en av få kvinnor på kvällskursen där hon går. Jag drog paralleller till äldre släktingar som bör ha varit i Eilis ålder vid samma tid och jag började fundera på allt de har varit med om. Stora samhällsförändringar på olika sätt. Det är fint med filmer som Brooklyn som skildrar detta, och väljer att fokusera på den lilla människans liv istället för en eller annan stor världshändelse. Saoirse Ronan är mycket bra i huvudrollen! En film väl värd att se.

image

Jane the Virgin

 

c201c88a-3b61-486f-9e46-9c54818b9936_625x352

En ganska märklig titel på en teveserie, jag vet. Men det är en anspelning på heliga Marias jungfrufödsel. Hur som helst, låt inte titeln avskräcka dig från att se teveserien! Det är en mycket charmig och fin serie om Jane Villanueva, strax över 20 år, som bor i Miami tillsammans med sin mamma och mormor. Jane är tillsammans med polisen Michael och allt är frid och fröjd. Tills plötsligt en dag då Jane är på rutinkontroll hos gynekologen och av misstag (ganska klantigt av läkaren) blir inseminerad. Några veckor senare visar det sig att hon är gravid! När Jane var liten gjorde hon ett löfte till sin mormor, troende katolik, om att inte ha sex förrän hon var gift och detta löfte är hon fast besluten att hålla. Så, Jane är alltså gravid utan att nånsin haft sex och dessutom visar det sig att sperman tillhör Rafael, en snygging som Jane hade en crush på ett par år tidigare. Holy Moses! Hur ska det gå?! Det får ni veta om ni ser serien, vars första säsong finns på Netflix just nu.

Jane the Virgin leker med genren telenovelas och såpoperor på ett roligt sätt. Serien har en berättarröst som blir tittarens ledsagare och kommer med satiriska repliker emellanåt. Många av karaktärerna är överdrivna och handlingen är ganska knäpp, men hela tiden på ett distanserat och underhållande sätt.

För att vara en amerikansk serie är Jane the Virgin nyskapande på flera sätt, främst genom att merparten av dess karaktärer tillhör den spansktalande, latinamerikanska minoritetsbefolkningen, hispanics, i USA. I serien talas mycket spanska och jag tycker att det är fint hur serien lyfter fram detta, något som annars är ganska ovanligt i amerikanska teveserier, även då det finns spansktalande karaktärer.

Trots att serien först och främst är en komediserie så tar den även upp allvarliga ämnen och politik. I flera avsnitt behandlas invandrares utsatta situation i USA, då Janes mormor är illegal medborgare och därför bär på en ständig rädsla att bli utvisad.

Gina Rodriguez är jättebra som Jane. Hon är stark, har stor integritet och mycket humor. Hon vann dessutom en välförtjänt Golden Globe för sin insats som Jane.

Om du är pigg på något lite annorlunda, men ändå relativt lättsmält, så passar denna serie bra.

JaneTheVirgin

Carol

small_a8826404859a55a072196a7759c73f52-carol

Carol är en film regisserad av Todd Haynes som tidigare skapat filmer som Far from Heaven och I’m Not There. Liksom Far from Heaven utspelas Carol i 1950-talets USA. Huvudpersoner i filmen är Carol (Cate Blanchett), en överklasskvinna som har begärt skilsmässa från sin man, och den unga expediten Therese (Rooney Mara) som drömmer om att bli fotograf. Carol och Therese träffas och känslor uppstår. Vi får sedan följa deras kamp för att få leva tillsammans och få sin kärlek accepterad i ett trångsynt samhälle.

Carol är baserad på en bok, The Price of Salt, av Patricia Highsmith. Boken gavs ut 1952 under pseudonym på grund av sitt för tiden kontroversiella ämne. Jag läste någonstans att berättelsen var ovanlig, inte bara för att den skildrade kärlek mellan två kvinnor utan också för att den bar på hoppfullhet.

Jag tyckte att Carol var en av de finaste filmerna jag har sett på länge. Det var inte så mycket dialog i filmen; fokus ligger snarare på blickar, beröring och långa, talande tystnader. Vad jag också tyckte om med filmen var huvudpersonernas ömhet mot varandra. Många filmer som skildrar kärleksrelationer innehåller mycket bråk, gräl och svek, men i Carol behandlar huvudpersonerna varandra väl hela tiden, även när allt verkar se hopplöst ut. Carol och Therese vet att deras kärlek är rätt, oavsett vad omgivningen säger, och de tvivlar aldrig på varandra.

Måste även nämna den fantastiska scenografin och kostymerna som kändes väldigt autentiska och verkligen skapade känslan av att färdas till ett vintrigt New York kring 1950. Dessutom är Rooney Mara så lik Audrey Hepburn i vissa scener, vilket bara förstärker intrycket av tidsresa.

Om du vill se en vacker kärlekshistoria så rekommenderar jag varmt denna film.

carol-image-rooney-mara-cate-blanchett

 

Scandal

Jag har sett de fyra första säsongerna av TV-serien Scandal (den femte säsongen visas just nu i USA), och jag måste erkänna att denna serie nog är en av de mest beroendeframkallande jag har gett mig på (med undantag för Downton Abbey).

Scandal är skapad av Shonda Rhimes, en av de hetaste TV-producenterna i USA just nu. Hon står bakom serier som Grey’s Anatomy, Private Practice och How to Get Away with Murder.

Huvudperson i Scandal är ”fixaren” Olivia Pope (jag tror att hon har en juristexamen, men har inte riktigt förstått vad hennes jobbtitel egentligen är) och hon spelas av fantastiska Kerry Washington. Serien utspelas i Washington D.C där Olivia driver en firma som hjälper personer med juridiska problem. Olivia har tidigare arbetat som kampanjchef för den amerikanska presidenten Fitz Grant, men hon bestämde sig för att sluta när hennes kärleksaffär med Fitz blev alltför komplicerad.

kerry-washington-01-600Varje avsnitt av Scandal är som ett fyrverkeri av känslostormar och dramatiska sortier. Det går enkelt att anklaga serien för att ligga nära gränsen till melodram och TV-såpa. MEN, eftersom skådespelarna är så skickliga och innehållet och budskapet i serien känns progressivt så kommer den undan trots dessa tendenser. Dessutom är den till skillnad från många andra serier extremt oförutsägbar (eller så är det bara jag som är lättlurad). Serien är uppbyggd kring oväntade vändningar, och personer som double-crossar varandra till höger och vänster är ett återkommande inslag. Det går inte att lita på någon i maktens korridorer.

Producenten Shonda Rhimes har hyllats för mångfalden i sina TV-serier, på vilket hon svarat att hon inte borde prisas enbart för att hon beskriver världen som den faktiskt ser ut. Men faktum är att det fortfarande idag är ovanligt med en TV-serie där en icke-vit person har huvudrollen. Kerry Washington är otroligt bra som Olivia Pope och karaktären har fått en stor fanskara som diskuterar allt från hennes kläder till hennes on/off-relation med presidenten (deras gemensamma smeknamn är Olitz).

Alldeles nyligen skapade serien rubriker genom att skildra en abortscen, något som är mycket ovanligt i amerikanska filmer och serier. Om du är intresserad kan du läsa mer om det här.

Att Scandal tar upp detta bevisar än en gång att detta är en progressiv serie som inte väjer för obekväma ämnen. Se den!

Läs mer om Shonda Rhimes här.

Och här finns en intervju med Kerry Washington.

 

if-you-want-me-earn-me

 

 

Master of None

 

10702c7e

 

Är tokförälskad i den nya TV-serien Master of None, vars första säsong finns på Netflix just nu. Seriens huvudperson är Aziz Ansari, känd från Parks and Recreation, och han har även skapat serien tillsammans med Alan Yang.

Serien handlar om Dev, en kille bosatt i New York, som försöker att slå igenom som skådespelare. Han har ett kompisgäng där alla på ett eller annat sätt försöker hantera det faktum att de är vuxna. Devs föräldrar kommer från Indien och flera avsnitt tar upp hur han blir diskriminerad på grund av sitt utseende (exempelvis blir han nekad att provfilma inför en roll när han vägrar att göra det med indisk brytning).

Seriens avsnitt är korta, ca tjugo minuter, och tempot är ganska långsamt. Ansari har jämförts med Woody Allen och på sätt och vis kan jag instämma, men samtidigt är Ansari helt och hållet sin egen. Och tonen i serien känns väldigt ny.

Master of None har även jämförts med TV-serien Girls och visst, vissa likheter finns: staden New York som bakgrund (den riktiga staden, inte fejk-New York som i Vänner), ett kompisgäng som går på fester och pubar, svårigheten att kombinera kärleksliv med karriär och så vidare. MEN, en stor skillnad är att huvudkaraktärerna i Master of None till skillnad från Girls är så snälla och sympatiska. Dev och hans kompisar behandlar varandra väl och när jag tittar på serien känner jag att så gärna skulle vilja vara en del av deras gäng. Detta känner jag inte alls när jag tittar på Girls där det är så mycket konflikter och bråk mellan kompisarna hela tiden.

Precis som min favvoserie Parks and Rec är Master of None hysteriskt rolig men lyckas även mellan skämten ta upp massor av viktiga, aktuella frågor, exempelvis rasism, diskriminering och feminism. Ser väldigt mycket fram emot säsong 2.

Här kan du läsa en bra krönika om serien.

Och här kan du läsa ett debattinlägg om bristen på mångfald i film- och TV-branschen, skrivet av Ansari själv.

 

Master of None

Master of None

 

Filmtips: Laggies

laggies_xlg

Laggies är en film från 2014 med bland andra Keira Knightley, Chloë Grace Moretz och Sam Rockwell i huvudrollerna. Känns som att denna filmen har gått ganska obemärkt förbi; jag tror inte ens att den gick upp på bio i Sverige. Men jag blev verkligen positivt överraskad när jag såg den!

Filmen handlar om Megan (Keira Knightley) som befinner sig i en 20+-kris och får panik när hennes pojkvän sen 10 år tillbaka friar till henne. Megan flyr fältet för en vecka och blir oväntat kompis med en yngre tjej, Annika, (Chloë Grace Moretz) som låter henne sova över i sitt hus. Annikas pappa Craig är en frånskild advokat som är lite småsur på allt möjligt. Men mellan Craig och Megan slår det gnistor, och det blir dags för Megan att ta ett beslut om vilket liv hon vill ha.

Jag gillar Keira Knightley och tycker att hon är en bra skådespelare. Även så i denna film. Hon har en väldigt påtaglig närvaro i alla scener. Sedan gillar jag även Sam Rockwell som den buttra Craig, och det är en fin kemi mellan honom och Keira Knightley.

Bra balans mellan humor och allvar och jag tyckte verkligen om skildringen av Megans ålderskris. Hur filmen skildrar känslan av att bara flyta medan alla andra verkar veta vad de vill. Också ett plus för skildringen av Megan och Annikas vänskap. Ovanligt med en film som skildrar vänskap över åldersbarriärerna.

Filmen utspelas i och kring Seattle och jag har kommit fram till att jag uppskattar väldigt mycket när filmer låter staden eller miljön den utspelas i bli till ytterligare en karaktär i berättelsen.

Mysig söndagsfilm allt som allt!

o-LAGGIES-facebook

 

 

Filmtips: The Way Way Back

banner-the-way-way-back-twwb_film

Filmen The Way Way Back handlar om 14-åriga Duncan som tvingas spendera sommarlovet med sin mamma (spelad av Toni Collette) och hennes nya kille Trent (Steve Carell) vid en badort någonstans på östkusten i USA. Duncan är osäker och lite tafatt när det kommer till socialt samspel samtidigt som han blir förtryckt av Trent. Men när Duncan av en slump får ett extrajobb på det lokala vattenlandet ökar hans självförtroende och hans tillvaro börjar att förändras.

The Way Way Back påminner mig mycket om Little Miss Sunshine, dels eftersom det är flera skådespelare som återkommer i bägge filmer men också till handlingen och stilen. Båda filmer handlar om dysfunktionellt familjeliv och hur svårt det kan vara att känna sig ensam i sin egen familj. Precis som Little Miss Sunshine är The Way Way Back tragikomisk och lite udda. Jag tycker också att det är fint att det mesta som sker berättas ur Duncans perspektiv, en 14-årig kille ögon, och det är inte så vanligt. Även mammans ambivalens gentemot sin nya kille presenteras på ett fint och nyanserat sätt.

Ett STORT supermegaplus för Allison Janneys biroll som den vimsiga och ständigt smått berusade grannen Betty. Alla filmer blir bättre när Allison Janney är med.

Perfekt film om du vill drömma dig tillbaka till sommaren när du sitter i soffan en mulen höstdag!

 

Torsdagspoesi

 

Jag ligger vid havet och lyssnar

på sången av vågskvalpet.

Känner doften av tången.

Jag prisar min dag

likt en aningslös slända.

Ingen ska komma

och ingenting ska hända.

– dikt av Brita af Geijerstam

 

2015-08-23 19.20.22 HDR

Listen to me! The right guy is an illusion. Start living your lives.

satc

Så var det dags för ett inlägg om Sex and the City. Det har alltså dröjt tills jag blev 23 år som jag aktivt började kolla på denna TV-serie, som vid det här laget blivit en riktig kultserie. Jag har varit skeptisk. Och tveksam. Men nu har jag snart sett halva serien och jag är alldeles kär. Hur har jag klarat mig så länge utan denna serie? Kanske var det bra. Kanske var det precis meningen för mig att jag skulle se den just precis i denna punkt i livet.

Jag tycker att det är jättespännande att se serien ur ett feministiskt perspektiv. Och även om jag inte tycker att den går att kallas feministisk rakt av så tycker jag absolut att den utmanar kvinnoidealet och idéer om kvinnlighet. För er som inte sett serien handlar den om fyra kvinnor, 30 plus, som bor i New York. Carrie, berättaren, är seriens nav och den som sammanfattar alla tankar. Miranda är cynisk och ofta sarkastisk. Charlotte är en obotlig romantiker och tror på mer traditionella ideal. Samantha är sexuellt frigjord och tar för sig av allt livet har att erbjuda. Karaktärerna är ganska platta var och en för sig, men tillsammans bildar de en helhet och ett alternativ till bilden av den återhållsamma, milda kvinnan.

Jag gillar också hur serien är öppen och ärlig när det handlar om sex och förhållanden, och att allt berättas ur ett helt och hållet kvinnligt perspektiv. Det är så ovanligt och så befriande.

Visst skulle någon kunna säga att serien inte är så himla progressiv ändå och att det till syvende och sist är heteronormativa ideal som förespråkas. Jo, visst, MEN, det går inte att bortse från vilken betydelse och vilket inflytande denna serie haft, inte minst på senare TV-serier som Girls. Och hur den har öppnat upp för nya sätt att berätta om kvinnors liv. Och ibland tänker jag att även om jag tycker att vissa saker är självklara, som jämställdhet och sexuella rättigheter och så vidare, så är det inte så för alla här i världen. Och för någon person där ute kan en så frispråkig TV-serie som Sex and the City väcka tankar som aldrig tidigare tänkts.

samantha-jones-5

 

OBS! Det här handlar enbart om TV-serien, inte filmerna. Jag låtsas som att filmerna inte existerar och att jag aldrig har sett dem.

It is different for me. But not because I am different, but because the world treats me so.

paradise-a-992

Jag har nu snart sett alla avsnitt som finns av den brittiska TV-serien The Paradise (har nämnt den tidigare här) och jag gillar den väldigt mycket. Det är precis min typ av serie: kostymdrama producerat av BBC med en stark kvinna i huvudrollen. Romantik, humor och en stor dos 1800-talsnostalgi över det hela. Men TV-serien har också fått mig att reflektera över den här typen av serier och hur jag som modern tittare tar till mig dem. Spoilervarning utfärdas dock!

Först en kort sammanfattning av seriens handling:

Norra England, 1870-tal. Denise, en ung arbetarklasskvinna, flyttar till Newcastle för att hon måste ta anställning. Hon får jobb på ett av de första varuhusen, The Paradise, som drivs av den karismatiske Moray. Känslor uppstår mellan Denise och Moray, men det blir ett triangeldrama av det hela eftersom han redan är förlovad med Katherine Glendenning, dottern till en av stadens rikaste män. Seriens premiss i ett nötskal, typ.

Det jag fastnade för tidigt med The Paradise är hur självständig Denise är i sin yrkesroll. Hon tar sitt arbete på största allvar och hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och komma med förslag på förbättringar. Det står tidigt klart (åtminstone om en har sett den här typen av serier tidigare) att Denise och Moray kommer att få ihop det förr eller senare, MEN kärlekshistorien är inte det enda som är i fokus. Denise gillar Moray, visst, men hon inser att hon inte bara vill vara med honom, hon vill också vara som honom.

Jag tolkar Denise som en feministisk hjältinna eftersom hon inser att hon lever i en patriarkal värld och ändå väljer att hävda sina egna rättigheter och sin plats i den världen. Hon nöjer sig inte med att vara Morays trofé; hon vill vara hans jämlike.

Screen Shot 2015-08-09 at 14.31.58

Screen Shot 2015-08-09 at 14.33.44

Jämfört med andra liknande TV-serier, som exempelvis Downton Abbey, upplever jag The Paradise som mer uttalad i sin kritik av det ojämställda samhället. Det intressanta är att det är en TV-serie skapad idag men som utspelas i slutet av 1800-talet; det är vår tids feminism som speglas i Denises ögon.

tumblr_nlr6owuDfN1qhhwyyo1_500 tumblr_nlr6owuDfN1qhhwyyo2_500(bilder härifrån)

Det är inte bara Denise som är en intressant karaktär i The Paradise. Jag har även fastnat för Katherine, societetskvinnan som i de tidiga avsnitten är förlovad med Moray. I början av serien är porträttet av Katherine måhända lite stereotypt: en ironisk, självupptagen, bortskämd överklasskvinna, men under andra säsongen har min sympati för Katherine ökat. Hon är nu gift med en manipulativ, obehaglig man och det blir tydligt hur utsatt Katherine är. Hon har inga rättigheter, och till skillnad från Denise har hon inte heller någon självständighet.

Screen Shot 2015-08-09 at 14.39.24

Screen Shot 2015-08-09 at 14.39.53

Screen Shot 2015-08-09 at 14.40.02

Screen Shot 2015-08-09 at 14.40.27

Det kan vara för mycket sagt att hävda att The Paradise är en feministisk TV-serie, men jag skulle åtminstone vilja påstå att det är en serie som utmanar synen på könsstrukturer och uppmärksammar maktförhållanden i kärleksrelationer (som mellan Denise och Moray).

Tyvärr verkar det inte bli någon tredje säsong av The Paradise, vilket är synd. Det hade varit väldigt intressant att se hur serieskaparna skulle avrunda det hela. De första två säsongerna är absolut väl värda att se!

Bild 1 är från svt.se och alla screenshots med svensk text är från SVT Play.