The Mindy Project

mindy2

Jag har en ny förebild: Mindy Kaling! Och Mindy Lahiri som hon heter i TV-serien The Mindy Project, skapad av Mindy Kaling själv. I serien spelar hon en gynekolog/förlossningsläkare som slukar romantiska filmer och drömmer om den perfekta kärleken. Samtidigt jobbar hon på en klinik med en massa tokiga typer och de hittar på kul saker. Egentligen går nog inte själva handlingen att beskriva mer ingående än så.

Det är en komediserie bestående av korta avsnitt, men jag känner ändå att jag som tittare hinner komma nära karaktärerna och fästa mig vid dem. Seriens främsta styrka är att den är otroligt rolig. Något av de roligaste jag har sett på länge. Den är utflippad och knasig på ett skönt sätt. Mindy Kaling har perfekt komisk timing och Ike Barinholtz som spelar Morgan är väldigt rolig. Just nu finns fem säsonger på HBO Nordic. Sista säsongen, säsong 6, kommer att sändas i höst.

Mindy Kaling har i intervjuer berättat att feminism är en självklarhet för henne, och det märks i serien. Avsnitten tar ofta upp frågor om jämställdhet och kvinnors position gentemot män, inte minst på arbetsmarknaden. Det som jag gillar mycket med serien är att den inte använder sig av moraliska pekpinnar. Mindy får lov att vara killtokig, tycka om ”tjejiga” saker och vara en professionell och självständig läkare på samma gång. Som det såklart borde vara!

En serie väl värd att se. Här kan du läsa en intressant artikel om serien.

 

mindy3

 

 

Teveserie-tips: FEUD – Bette and Joan

 

b och j

 

Jag är ju något av en nörd när det kommer till filmhistoria, och har en särskild svaghet för Hollywoods guldålder. Två stora stjärnor i Hollywood från 1930-talet och framåt var Bette Davis och Joan Crawford. Det sägs att dessa skådespelare inte tålde varandra, och just relationen mellan dessa två skildras i den nya teveserien FEUD – Bette and Joan. 

Serien utspelas på 1960-talet då både Davis och Crawfords stjärnstatus hade börjat falna och på grund av både sexism och åldersdiskriminering fick skådespelarna inga utmanande roller. Crawford fick tag i romanen What Ever Happened to Baby Jane? och drog i några trådar för att en filmatisering av boken skulle kunna påbörjas. Huvudrollerna skulle spelas av henne själv och Bette Davis.

Under inspelningen ryktades det om slagsmål mellan Davis och Crawford och hela projektet betraktades som en B-film. Idag har filmen kultstatus. Serien skildrar rivaliteten och fejden mellan skådespelarna, men det som är intressant är att serien har en bredare ambition än att enbart skildra bråket mellan två divor. Serien berättar hur fejden i grunden skapades av Hollywoods mäktiga män, exempelvis studiochefen Jack Warner. Davis och Crawford manipulerades av regissör och producent till att börja avsky varandra, allt för att bråket skulle skapa publicitet för filmen. Särskilt Joan Crawford skildras som en trasig figur, en kvinna som blivit utnyttjad av både enskilda män och av hela systemet.

Susan Sarandon spelar Bette Davis och Jessica Lange spelar Joan Crawford i den nya serien, och de gör det fantastiskt bra! Något teatraliskt och dramatisk skådespeleri ibland, men det passar för just de rollerna. Om du inte har intresse för filmhistoria, så kan du åtminstone njuta av snyggt 60-talsmode och coola interiörer. Påminner till viss del om Mad Men.

Första säsongen av FEUD- Bette and Joan finns på HBO Nordic.

Här kan du läsa mer om serien.

betteandjoan

Sarandon och Lange som Bette and Joan

13-bette-davis-joan-crawford.w710.h473

Bette Davis och Joan Crawford i verkligheten (bild från Vulture.com)
Alla bilder från imdb.com om inte annat anges.

På bio: Skönheten och odjuret

 

skönheten

Bild från imdb.com

 

När jag var liten älskade jag Disneys Skönheten och odjuret från 1991. Belle är fortfarande en leading lady som jag känner väldigt starkt för och Odjuret (har han något annat namn?) har jag haft en crush på sedan lång tid tillbaka. Jag blev dock alltid lika besviken varje gång jag såg slutet av filmen när Odjuret förvandlas tillbaka till människa. Han såg så mesig ut.

Anyway, nu har jag sett den NYA Skönheten och odjuret med Emma Watson som Belle och Dan Stevens som Odjuret. Jag gillade den! Den var väldigt trogen den gamla Disneyfilmen berättarmässigt, med några nya inslag. På flera sätt kändes den mer modern: lite mer mångfald bland karaktärer och en aning historisk förankring.

Belle är inte så intresserad av att träffa någon snubbe, utan längtar snarare efter äventyr och frihet. Hon är en bokmal som vill lära sig nya saker och upptäcka världen. Hon tackar nej till den dryge Gastons äktenskapsförslag och är till en början inte så lättimponerad av Odjurets närmanden heller. Emma Watson är bra som Belle och röstskådisarna är stora namn som Ewan McGregor, Ian McKellen, Emma Thompson, Stanley Tucci med flera. Dan Stevens spelar Odjuret och det gjorde han väl bra. Lite svårt att bedöma när det är en animerad karaktär. Odjuret såg lite konstig ut ibland måste jag säga; han var så tydligt animerad och det såg stelt ut emellanåt.

Det har ju varit mycket diskussion om den omtalade gayscenen i filmen och visst, det fanns antydningar om att karaktären LeFou skulle vara gay, men det var väldigt vagt. Det är absolut ett steg i rätt riktning men om det blir ramaskri för den lilla scenen så har vi en lång väg kvar till en inkluderande och fördomsfri värld.

Allt som allt, om du gillar sagor och musikaler och bra brittiska skådisar och sagolika miljöer så tror jag att du kommer att gilla Skönheten och odjuret.

P.S. Ett stort plus för Luke Evans som Gaston. Vilket skådespeleri! Han var så äckligt arrogant och självgod, precis som jag minns Gaston från den tecknade filmen. D.S.

Här finns en bra artikel som diskuterar Skönheten och odjuret och feminism: https://www.theguardian.com/film/2017/mar/19/beauty-and-the-beast-feminist-or-fraud

 

Filmtips: Brooklyn

 

mv5bmze4mdk5nzeyov5bml5banbnxkftztgwndm4nda3nje-_v1_uy1200_cr9006301200_al_

Varannan måndag går jag på Filmstudion på den lokala biografen och denna veckan visades filmen Brooklyn. Jag gillade den väldigt mycket. Filmen utspelas i början av 1950-talet och handlar om unga Eilis som bestämmer sig för att lämna en älskad syster och mor i ett fattigt Irland och istället börja ett nytt liv i New York. Väl där slits hon mellan avgrundsdjup hemlängtan och nyfikenhet på det nya livet. Så småningom träffar hon Tony, en italiensk rörmokare, och ljuv musik uppstår. En tragedi får Eilis att återvända till Irland och nu måste hon bestämma sig: var hör hon egentligen hemma?

Alltså, jag är ju svag för filmer som utspelas kring 1950-60-tal (om det är en bra berättelse och en välgjord film). Det är något med alla snygga kläder och fina inredningsdetaljer som gör mig fascinerad. Detta är precis en sådan film som jag gillar. Och även berättelsen är fin. Fokus är på Eilis och hennes utveckling och hur hon väljer att skapa sitt eget liv i en ny tid. Det är en intressant tid att skildra, särskilt ur en kvinnas perspektiv. Eilis studerar bokföring och verkar vara en av få kvinnor på kvällskursen där hon går. Jag drog paralleller till äldre släktingar som bör ha varit i Eilis ålder vid samma tid och jag började fundera på allt de har varit med om. Stora samhällsförändringar på olika sätt. Det är fint med filmer som Brooklyn som skildrar detta, och väljer att fokusera på den lilla människans liv istället för en eller annan stor världshändelse. Saoirse Ronan är mycket bra i huvudrollen! En film väl värd att se.

image

Scandal

Jag har sett de fyra första säsongerna av TV-serien Scandal (den femte säsongen visas just nu i USA), och jag måste erkänna att denna serie nog är en av de mest beroendeframkallande jag har gett mig på (med undantag för Downton Abbey).

Scandal är skapad av Shonda Rhimes, en av de hetaste TV-producenterna i USA just nu. Hon står bakom serier som Grey’s Anatomy, Private Practice och How to Get Away with Murder.

Huvudperson i Scandal är ”fixaren” Olivia Pope (jag tror att hon har en juristexamen, men har inte riktigt förstått vad hennes jobbtitel egentligen är) och hon spelas av fantastiska Kerry Washington. Serien utspelas i Washington D.C där Olivia driver en firma som hjälper personer med juridiska problem. Olivia har tidigare arbetat som kampanjchef för den amerikanska presidenten Fitz Grant, men hon bestämde sig för att sluta när hennes kärleksaffär med Fitz blev alltför komplicerad.

kerry-washington-01-600Varje avsnitt av Scandal är som ett fyrverkeri av känslostormar och dramatiska sortier. Det går enkelt att anklaga serien för att ligga nära gränsen till melodram och TV-såpa. MEN, eftersom skådespelarna är så skickliga och innehållet och budskapet i serien känns progressivt så kommer den undan trots dessa tendenser. Dessutom är den till skillnad från många andra serier extremt oförutsägbar (eller så är det bara jag som är lättlurad). Serien är uppbyggd kring oväntade vändningar, och personer som double-crossar varandra till höger och vänster är ett återkommande inslag. Det går inte att lita på någon i maktens korridorer.

Producenten Shonda Rhimes har hyllats för mångfalden i sina TV-serier, på vilket hon svarat att hon inte borde prisas enbart för att hon beskriver världen som den faktiskt ser ut. Men faktum är att det fortfarande idag är ovanligt med en TV-serie där en icke-vit person har huvudrollen. Kerry Washington är otroligt bra som Olivia Pope och karaktären har fått en stor fanskara som diskuterar allt från hennes kläder till hennes on/off-relation med presidenten (deras gemensamma smeknamn är Olitz).

Alldeles nyligen skapade serien rubriker genom att skildra en abortscen, något som är mycket ovanligt i amerikanska filmer och serier. Om du är intresserad kan du läsa mer om det här.

Att Scandal tar upp detta bevisar än en gång att detta är en progressiv serie som inte väjer för obekväma ämnen. Se den!

Läs mer om Shonda Rhimes här.

Och här finns en intervju med Kerry Washington.

 

if-you-want-me-earn-me

 

 

Master of None

 

10702c7e

 

Är tokförälskad i den nya TV-serien Master of None, vars första säsong finns på Netflix just nu. Seriens huvudperson är Aziz Ansari, känd från Parks and Recreation, och han har även skapat serien tillsammans med Alan Yang.

Serien handlar om Dev, en kille bosatt i New York, som försöker att slå igenom som skådespelare. Han har ett kompisgäng där alla på ett eller annat sätt försöker hantera det faktum att de är vuxna. Devs föräldrar kommer från Indien och flera avsnitt tar upp hur han blir diskriminerad på grund av sitt utseende (exempelvis blir han nekad att provfilma inför en roll när han vägrar att göra det med indisk brytning).

Seriens avsnitt är korta, ca tjugo minuter, och tempot är ganska långsamt. Ansari har jämförts med Woody Allen och på sätt och vis kan jag instämma, men samtidigt är Ansari helt och hållet sin egen. Och tonen i serien känns väldigt ny.

Master of None har även jämförts med TV-serien Girls och visst, vissa likheter finns: staden New York som bakgrund (den riktiga staden, inte fejk-New York som i Vänner), ett kompisgäng som går på fester och pubar, svårigheten att kombinera kärleksliv med karriär och så vidare. MEN, en stor skillnad är att huvudkaraktärerna i Master of None till skillnad från Girls är så snälla och sympatiska. Dev och hans kompisar behandlar varandra väl och när jag tittar på serien känner jag att så gärna skulle vilja vara en del av deras gäng. Detta känner jag inte alls när jag tittar på Girls där det är så mycket konflikter och bråk mellan kompisarna hela tiden.

Precis som min favvoserie Parks and Rec är Master of None hysteriskt rolig men lyckas även mellan skämten ta upp massor av viktiga, aktuella frågor, exempelvis rasism, diskriminering och feminism. Ser väldigt mycket fram emot säsong 2.

Här kan du läsa en bra krönika om serien.

Och här kan du läsa ett debattinlägg om bristen på mångfald i film- och TV-branschen, skrivet av Ansari själv.

 

Master of None

Master of None

 

Listen to me! The right guy is an illusion. Start living your lives.

satc

Så var det dags för ett inlägg om Sex and the City. Det har alltså dröjt tills jag blev 23 år som jag aktivt började kolla på denna TV-serie, som vid det här laget blivit en riktig kultserie. Jag har varit skeptisk. Och tveksam. Men nu har jag snart sett halva serien och jag är alldeles kär. Hur har jag klarat mig så länge utan denna serie? Kanske var det bra. Kanske var det precis meningen för mig att jag skulle se den just precis i denna punkt i livet.

Jag tycker att det är jättespännande att se serien ur ett feministiskt perspektiv. Och även om jag inte tycker att den går att kallas feministisk rakt av så tycker jag absolut att den utmanar kvinnoidealet och idéer om kvinnlighet. För er som inte sett serien handlar den om fyra kvinnor, 30 plus, som bor i New York. Carrie, berättaren, är seriens nav och den som sammanfattar alla tankar. Miranda är cynisk och ofta sarkastisk. Charlotte är en obotlig romantiker och tror på mer traditionella ideal. Samantha är sexuellt frigjord och tar för sig av allt livet har att erbjuda. Karaktärerna är ganska platta var och en för sig, men tillsammans bildar de en helhet och ett alternativ till bilden av den återhållsamma, milda kvinnan.

Jag gillar också hur serien är öppen och ärlig när det handlar om sex och förhållanden, och att allt berättas ur ett helt och hållet kvinnligt perspektiv. Det är så ovanligt och så befriande.

Visst skulle någon kunna säga att serien inte är så himla progressiv ändå och att det till syvende och sist är heteronormativa ideal som förespråkas. Jo, visst, MEN, det går inte att bortse från vilken betydelse och vilket inflytande denna serie haft, inte minst på senare TV-serier som Girls. Och hur den har öppnat upp för nya sätt att berätta om kvinnors liv. Och ibland tänker jag att även om jag tycker att vissa saker är självklara, som jämställdhet och sexuella rättigheter och så vidare, så är det inte så för alla här i världen. Och för någon person där ute kan en så frispråkig TV-serie som Sex and the City väcka tankar som aldrig tidigare tänkts.

samantha-jones-5

 

OBS! Det här handlar enbart om TV-serien, inte filmerna. Jag låtsas som att filmerna inte existerar och att jag aldrig har sett dem.

It is different for me. But not because I am different, but because the world treats me so.

paradise-a-992

Jag har nu snart sett alla avsnitt som finns av den brittiska TV-serien The Paradise (har nämnt den tidigare här) och jag gillar den väldigt mycket. Det är precis min typ av serie: kostymdrama producerat av BBC med en stark kvinna i huvudrollen. Romantik, humor och en stor dos 1800-talsnostalgi över det hela. Men TV-serien har också fått mig att reflektera över den här typen av serier och hur jag som modern tittare tar till mig dem. Spoilervarning utfärdas dock!

Först en kort sammanfattning av seriens handling:

Norra England, 1870-tal. Denise, en ung arbetarklasskvinna, flyttar till Newcastle för att hon måste ta anställning. Hon får jobb på ett av de första varuhusen, The Paradise, som drivs av den karismatiske Moray. Känslor uppstår mellan Denise och Moray, men det blir ett triangeldrama av det hela eftersom han redan är förlovad med Katherine Glendenning, dottern till en av stadens rikaste män. Seriens premiss i ett nötskal, typ.

Det jag fastnade för tidigt med The Paradise är hur självständig Denise är i sin yrkesroll. Hon tar sitt arbete på största allvar och hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och komma med förslag på förbättringar. Det står tidigt klart (åtminstone om en har sett den här typen av serier tidigare) att Denise och Moray kommer att få ihop det förr eller senare, MEN kärlekshistorien är inte det enda som är i fokus. Denise gillar Moray, visst, men hon inser att hon inte bara vill vara med honom, hon vill också vara som honom.

Jag tolkar Denise som en feministisk hjältinna eftersom hon inser att hon lever i en patriarkal värld och ändå väljer att hävda sina egna rättigheter och sin plats i den världen. Hon nöjer sig inte med att vara Morays trofé; hon vill vara hans jämlike.

Screen Shot 2015-08-09 at 14.31.58

Screen Shot 2015-08-09 at 14.33.44

Jämfört med andra liknande TV-serier, som exempelvis Downton Abbey, upplever jag The Paradise som mer uttalad i sin kritik av det ojämställda samhället. Det intressanta är att det är en TV-serie skapad idag men som utspelas i slutet av 1800-talet; det är vår tids feminism som speglas i Denises ögon.

tumblr_nlr6owuDfN1qhhwyyo1_500 tumblr_nlr6owuDfN1qhhwyyo2_500(bilder härifrån)

Det är inte bara Denise som är en intressant karaktär i The Paradise. Jag har även fastnat för Katherine, societetskvinnan som i de tidiga avsnitten är förlovad med Moray. I början av serien är porträttet av Katherine måhända lite stereotypt: en ironisk, självupptagen, bortskämd överklasskvinna, men under andra säsongen har min sympati för Katherine ökat. Hon är nu gift med en manipulativ, obehaglig man och det blir tydligt hur utsatt Katherine är. Hon har inga rättigheter, och till skillnad från Denise har hon inte heller någon självständighet.

Screen Shot 2015-08-09 at 14.39.24

Screen Shot 2015-08-09 at 14.39.53

Screen Shot 2015-08-09 at 14.40.02

Screen Shot 2015-08-09 at 14.40.27

Det kan vara för mycket sagt att hävda att The Paradise är en feministisk TV-serie, men jag skulle åtminstone vilja påstå att det är en serie som utmanar synen på könsstrukturer och uppmärksammar maktförhållanden i kärleksrelationer (som mellan Denise och Moray).

Tyvärr verkar det inte bli någon tredje säsong av The Paradise, vilket är synd. Det hade varit väldigt intressant att se hur serieskaparna skulle avrunda det hela. De första två säsongerna är absolut väl värda att se!

Bild 1 är från svt.se och alla screenshots med svensk text är från SVT Play.

 

Filmtips: Big Eyes

bigeyes

Igår, medan regnet smattrade mot rutorna och sommarvinden ven runt husknuten, såg jag filmen Big Eyes. Den är regisserad av Tim Burton (som står bakom en av mina absoluta favvofilmer Edward Scissorhands).

Tiden är 1950-talet och Amy Adams spelar Margaret, en aspirerande konstnär som lämnar sin man, tar med sig sin dotter och flyttar till San Fransisco. Där träffar hon den karismatiska konstnären Walter Keane (Christoph Waltz). De blir kära och gifter sig. Margarets specialitet är att måla barn och kvinnor med oproportionerligt stora ögon medan Walter målar gatuscener från Paris. Margarets målningar blir oväntat populära och på grund av ett missförstånd tar Walter åt sig äran för sin frus tavlor (Margaret har bara signerat tavlorna med Keane). Snart tror alla att det är Walter som är upphovsmannen till tavlorna och han övertalar Margaret att det är det enda sättet om de ska fortsätta tjäna pengar på målningarna. Det blir ju ganska jobbigt som ni kan förstå, men ni får se filmen själva för att få veta hur det går sedan.

big eyes3

Intressant fotnot är att handlingen är baserad på verkligheten så det mesta som händer i filmen har hänt på riktigt! Margaret Keane lever fortfarande (87 år gammal) och är konstnär än idag. Walter lever inte längre men hävdade hela sitt liv att det var han som hade målat Big Eyes-tavlorna.

big eyes2

Jag gillade verkligen denna film! Bra skådespelare (särskilt Amy Adams tyckte jag), superfin scenografi och jag älskade de tidstypiska detaljerna och kläderna. Det är dessutom så himla snygga färger filmen igenom. Det är som om allt är lite starkare, lite klarare än i verkligheten. Gripande story som fick mig att undra över hur många douchebags som har förstört kvinnors liv genom historien. Se den!

Pic source 1, 2 & 3

 

Sett på bio: Mad Max – Fury Road

 

2015_mad_max_fury_road-wide

För ett par veckor sedan såg jag Mad Max- Fury Road på bio. Min bror hade pratat mycket om filmen och hur bra han tyckte den var. Jag har ingen relation alls till Mad Max; jag har inte sett någon av de tidigare filmerna så jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Nåväl, först lite om handlingen.

I filmen får vi följa Tom Hardy som den mystiska lösdrivaren Mad Max i en apokalyptisk värld, inte alltför långt fram i tiden. Han blir tillfångatagen av en märklig civilisation och befinner sig plötsligt indragen i en hetsig katt- och råttalek genom öknen. Mad Max teamar ihop sig med coola Furiosa (Charlize Theron) som ska rädda en grupp kvinnor från den vidriga hövdingen Immortal Joe. Och i princip hela filmen är en hetsig biljakt med konstiga framtidsfordon. Låter det trist? Det var det inte! Märkligt nog så funkar det trots att det är action hela filmen igenom. Scenografin och den filmiska världen är snygg och häftigt konstig. Att se den här filmen är en upplevelse för alla nästan sinnen. När filmen var slut tittade vi på varandra och upptäckte att det susade i öronen, att man var alldeles genomsvettig och hade kramp i musklerna för att man hade suttit på helspänn. Man var helt enkelt med i filmen. Jag var (nästan) helt övertygad om att jag också hade varit på biljakt när jag kom ut från salongen.

Jag gillar också hur Mad Max är åtminstone lite feministisk. Max som man är i minoritet när han ger sig av med Furiosa och de andra kvinnorna, i actionfilmer brukar det vara precis tvärtom. Och det är Furiosa som räddar Max flera gånger. Allt som allt, en häftig bioupplevelse.

mad-max-fury-road-poster-1