Mina favoritkärlekar i TV-serier

Okej, det här inlägget låter kanske lite lökigt, men jag har så starka känslor för vissa kärlekshistorier som jag har varit med om (på TV då alltså). Det är nåt visst just med kärlekshistorier i serier; som tittare investerar jag så mycket i karaktärernas liv och utveckling. Serier pågår ju under längre tid än filmer också, så det blir ofta en längre väntan till det där efterlängtade ögonblicket när turturduvorna äntligen får ihop det. Här listar jag mina favorit-kärlekshistorier i TV-serier:

 

  • Luke och Lorelai (Gilmore Girls)

Luke och Lorelai är ett sånt där par som man vet redan från första säsongen att det kommer att bli de två till slut. Men det tar sin lilla tid. Luke jobbar på fiket där Lorelai dricker kaffe varje dag och de är väldigt olika varandra. Ändå finns det en stark kemi mellan dem och de passar mycket fint ihop. Det är en fin kärlekshistoria på många sätt, inte minst för att de accepterar varandra för hur de är och inte försöker förändra varandra.

  • Robert och Sol (Grace and Frankie)

Serien Grace and Frankie börjar med att titelpersonernas makar berättar att de haft ett hemligt förhållande i flera år och nu vill skiljas från sina fruar. Detta blir början på ett helt nytt liv för alla inblandade. Relationen mellan Robert och Sol är fint skildrad på ett nyanserat sätt och jag tycker verkligen om att få ta del av ett äldre pars kärleksrelation. Det är ovanligt. Dessa två karaktärer är också ganska olika varandra och får utstå många fördomar från omvärlden samtidigt som de brottas med dåligt samvete gentemot sina ex-fruar, men stöttar varandra i vått och torrt.

  • Monica och Richard (Vänner)

Ja, jag säger det rakt ut. Jag tycker att Monica och Richard var så fina ihop och jag tycker alltid det är lika jobbigt att se avsnittet när Monica ska välja mellan Chandler eller Richard. Spoiler: nu blir det ju inte Richard. Men ärligt talat, vem kan egentligen motstå Tom Selleck? Jag tycker om att Richard är mogen och det känns som att han och Monica kan prata om saker tillsammans. Jag tycker också det är fint att det är en skildring av en relation med en viss åldersskillnad och att det inte blir nån jättestor grej av det.

  • Olivia och Fitz (Scandal)

Nu har jag inte sett alla säsonger av Scandal, men under de fyra första säsongerna blev jag såld på relationen mellan Olivia och Fitz. De träffas när Olivia jobbar som kampanjansvarig till presidentkandidaten Fitz. Det slår gnistor mellan dem. Problemet är att han är gift och dessutom snart blir president. Kemin mellan skådespelarna går nästan att ta på. Spännande relation att följa.

Alla bilder från imdb.com

The Mindy Project

mindy2

Jag har en ny förebild: Mindy Kaling! Och Mindy Lahiri som hon heter i TV-serien The Mindy Project, skapad av Mindy Kaling själv. I serien spelar hon en gynekolog/förlossningsläkare som slukar romantiska filmer och drömmer om den perfekta kärleken. Samtidigt jobbar hon på en klinik med en massa tokiga typer och de hittar på kul saker. Egentligen går nog inte själva handlingen att beskriva mer ingående än så.

Det är en komediserie bestående av korta avsnitt, men jag känner ändå att jag som tittare hinner komma nära karaktärerna och fästa mig vid dem. Seriens främsta styrka är att den är otroligt rolig. Något av de roligaste jag har sett på länge. Den är utflippad och knasig på ett skönt sätt. Mindy Kaling har perfekt komisk timing och Ike Barinholtz som spelar Morgan är väldigt rolig. Just nu finns fem säsonger på HBO Nordic. Sista säsongen, säsong 6, kommer att sändas i höst.

Mindy Kaling har i intervjuer berättat att feminism är en självklarhet för henne, och det märks i serien. Avsnitten tar ofta upp frågor om jämställdhet och kvinnors position gentemot män, inte minst på arbetsmarknaden. Det som jag gillar mycket med serien är att den inte använder sig av moraliska pekpinnar. Mindy får lov att vara killtokig, tycka om ”tjejiga” saker och vara en professionell och självständig läkare på samma gång. Som det såklart borde vara!

En serie väl värd att se. Här kan du läsa en intressant artikel om serien.

 

mindy3

 

 

Teveserie-tips: Grace and Frankie

 

grace2

Det finns en fantastisk serie på Netflix just nu. Grace and Frankie heter den och den tredje säsongen har precis kommit till Netflix. Avsnitten är korta, ungefär 20 minuter långa, och en säsong består av 13 avsnitt. Det är alltså en serie som går fort att mumsa i sig.

Serien handlar om Grace (Jane Fonda) och Frankie (Lily Tomlin), två kvinnor i 70-årsåldern vars äkta män Robert och Sol (Martin Sheen och Sam Waterston) avslöjar att de har haft ett hemligt förhållande med varandra i flera år och nu vill skilja sig från sina fruar. Detta är startpunkten till serien. Grace och Frankie som tidigare haft svårt för varandra, Grace är lite snofsig och fin av sig och Frankie är bohemisk och radikal, upptäcker nu att de behöver varandra för att kunna hantera sin nya tillvaro.

Det är ovanligt med serier som skildrar denna åldersgrupp i huvudrollerna och inte minst där teman som kärlek, relationer och sex är centrala. Relationen mellan Robert och Sol skildras nyanserat och fint. Jag känner så mycket för alla dessa karaktärer och vill bara att de ska vara lyckliga. Superba skådisar och mycket kvickt och roligt manus. En favorit bland teveserier just nu!

grace and frankiegrace

 

Alla bilder hämtade från imdb.com

Jane the Virgin

 

c201c88a-3b61-486f-9e46-9c54818b9936_625x352

En ganska märklig titel på en teveserie, jag vet. Men det är en anspelning på heliga Marias jungfrufödsel. Hur som helst, låt inte titeln avskräcka dig från att se teveserien! Det är en mycket charmig och fin serie om Jane Villanueva, strax över 20 år, som bor i Miami tillsammans med sin mamma och mormor. Jane är tillsammans med polisen Michael och allt är frid och fröjd. Tills plötsligt en dag då Jane är på rutinkontroll hos gynekologen och av misstag (ganska klantigt av läkaren) blir inseminerad. Några veckor senare visar det sig att hon är gravid! När Jane var liten gjorde hon ett löfte till sin mormor, troende katolik, om att inte ha sex förrän hon var gift och detta löfte är hon fast besluten att hålla. Så, Jane är alltså gravid utan att nånsin haft sex och dessutom visar det sig att sperman tillhör Rafael, en snygging som Jane hade en crush på ett par år tidigare. Holy Moses! Hur ska det gå?! Det får ni veta om ni ser serien, vars första säsong finns på Netflix just nu.

Jane the Virgin leker med genren telenovelas och såpoperor på ett roligt sätt. Serien har en berättarröst som blir tittarens ledsagare och kommer med satiriska repliker emellanåt. Många av karaktärerna är överdrivna och handlingen är ganska knäpp, men hela tiden på ett distanserat och underhållande sätt.

För att vara en amerikansk serie är Jane the Virgin nyskapande på flera sätt, främst genom att merparten av dess karaktärer tillhör den spansktalande, latinamerikanska minoritetsbefolkningen, hispanics, i USA. I serien talas mycket spanska och jag tycker att det är fint hur serien lyfter fram detta, något som annars är ganska ovanligt i amerikanska teveserier, även då det finns spansktalande karaktärer.

Trots att serien först och främst är en komediserie så tar den även upp allvarliga ämnen och politik. I flera avsnitt behandlas invandrares utsatta situation i USA, då Janes mormor är illegal medborgare och därför bär på en ständig rädsla att bli utvisad.

Gina Rodriguez är jättebra som Jane. Hon är stark, har stor integritet och mycket humor. Hon vann dessutom en välförtjänt Golden Globe för sin insats som Jane.

Om du är pigg på något lite annorlunda, men ändå relativt lättsmält, så passar denna serie bra.

JaneTheVirgin

Master of None

 

10702c7e

 

Är tokförälskad i den nya TV-serien Master of None, vars första säsong finns på Netflix just nu. Seriens huvudperson är Aziz Ansari, känd från Parks and Recreation, och han har även skapat serien tillsammans med Alan Yang.

Serien handlar om Dev, en kille bosatt i New York, som försöker att slå igenom som skådespelare. Han har ett kompisgäng där alla på ett eller annat sätt försöker hantera det faktum att de är vuxna. Devs föräldrar kommer från Indien och flera avsnitt tar upp hur han blir diskriminerad på grund av sitt utseende (exempelvis blir han nekad att provfilma inför en roll när han vägrar att göra det med indisk brytning).

Seriens avsnitt är korta, ca tjugo minuter, och tempot är ganska långsamt. Ansari har jämförts med Woody Allen och på sätt och vis kan jag instämma, men samtidigt är Ansari helt och hållet sin egen. Och tonen i serien känns väldigt ny.

Master of None har även jämförts med TV-serien Girls och visst, vissa likheter finns: staden New York som bakgrund (den riktiga staden, inte fejk-New York som i Vänner), ett kompisgäng som går på fester och pubar, svårigheten att kombinera kärleksliv med karriär och så vidare. MEN, en stor skillnad är att huvudkaraktärerna i Master of None till skillnad från Girls är så snälla och sympatiska. Dev och hans kompisar behandlar varandra väl och när jag tittar på serien känner jag att så gärna skulle vilja vara en del av deras gäng. Detta känner jag inte alls när jag tittar på Girls där det är så mycket konflikter och bråk mellan kompisarna hela tiden.

Precis som min favvoserie Parks and Rec är Master of None hysteriskt rolig men lyckas även mellan skämten ta upp massor av viktiga, aktuella frågor, exempelvis rasism, diskriminering och feminism. Ser väldigt mycket fram emot säsong 2.

Här kan du läsa en bra krönika om serien.

Och här kan du läsa ett debattinlägg om bristen på mångfald i film- och TV-branschen, skrivet av Ansari själv.

 

Master of None

Master of None

 

Listen to me! The right guy is an illusion. Start living your lives.

satc

Så var det dags för ett inlägg om Sex and the City. Det har alltså dröjt tills jag blev 23 år som jag aktivt började kolla på denna TV-serie, som vid det här laget blivit en riktig kultserie. Jag har varit skeptisk. Och tveksam. Men nu har jag snart sett halva serien och jag är alldeles kär. Hur har jag klarat mig så länge utan denna serie? Kanske var det bra. Kanske var det precis meningen för mig att jag skulle se den just precis i denna punkt i livet.

Jag tycker att det är jättespännande att se serien ur ett feministiskt perspektiv. Och även om jag inte tycker att den går att kallas feministisk rakt av så tycker jag absolut att den utmanar kvinnoidealet och idéer om kvinnlighet. För er som inte sett serien handlar den om fyra kvinnor, 30 plus, som bor i New York. Carrie, berättaren, är seriens nav och den som sammanfattar alla tankar. Miranda är cynisk och ofta sarkastisk. Charlotte är en obotlig romantiker och tror på mer traditionella ideal. Samantha är sexuellt frigjord och tar för sig av allt livet har att erbjuda. Karaktärerna är ganska platta var och en för sig, men tillsammans bildar de en helhet och ett alternativ till bilden av den återhållsamma, milda kvinnan.

Jag gillar också hur serien är öppen och ärlig när det handlar om sex och förhållanden, och att allt berättas ur ett helt och hållet kvinnligt perspektiv. Det är så ovanligt och så befriande.

Visst skulle någon kunna säga att serien inte är så himla progressiv ändå och att det till syvende och sist är heteronormativa ideal som förespråkas. Jo, visst, MEN, det går inte att bortse från vilken betydelse och vilket inflytande denna serie haft, inte minst på senare TV-serier som Girls. Och hur den har öppnat upp för nya sätt att berätta om kvinnors liv. Och ibland tänker jag att även om jag tycker att vissa saker är självklara, som jämställdhet och sexuella rättigheter och så vidare, så är det inte så för alla här i världen. Och för någon person där ute kan en så frispråkig TV-serie som Sex and the City väcka tankar som aldrig tidigare tänkts.

samantha-jones-5

 

OBS! Det här handlar enbart om TV-serien, inte filmerna. Jag låtsas som att filmerna inte existerar och att jag aldrig har sett dem.

Tre TV-serier till regniga sommarkvällar

Den här sommaren har hittills varit ganska opålitlig vädermässigt. Personligen tycker jag inte att det gör så mycket när det finns så mycket bra att kolla på i TV-soffan. Här kommer några av mina favoriter när det kommer till TV-serier just nu.

1. The Paradise (2 säsonger)

4210381

The Paradise har gått på SVT och är en engelsk serie i samma stuk som Downton Abbey och Mr Selfridge. Den utspelas nån gång i slutet av 1800-talet i norra England där vi får följa livet på varuhuset The Paradise. Mysig och lättsam och innehåller en fin kärlekshistoria.

 

2. Gilmore Girls (7 säsonger)

1abde7c0ba93cdfb_gilmore-girls21

Om du inte tidigare har sett Gilmore Girls så måste du börja nu. En amerikansk TV-serie som sändes år 2000 till 2007, men känns tidlös. Handlar om unga mamman Lorelai och dottern Rory och deras liv och strapatser i småstaden Stars Hollow.

 

3. Modern Family (6 säsonger)

modern-family

Handlar om tre familjer i dagens Los Angeles. Vissa avsnitt är hysteriskt roliga. Finns på Netflix!

 

Togetherness – kärnfamiljen och ålderskris

Amerikanska TV-serien Togetherness finns på HBO Nordic nu med sin första säsong. Det var inte särskilt många avsnitt och jag såg klart hela serien på ett par dagar. Den handlar om paret Michelle och Brett (Melanie Lynskey och Mark Duplass) som bor utanför Los Angeles med sina två barn. Deras äktenskap har blivit lite tråkigt och de kämpar för att hitta tillbaka till varandra. Michelles syster Tina (Amanda Peet) lever en något mer ostadig tillvaro och kraschar hos sin syster efter en relation som tagit slut. Bretts bästa vän Alex (Steve Zissis) är en arbetslös skådis som har blivit vräkt från sin lägenhet och hamnar då också hemma hos Michelle och Brett. Alex och Tina blir oväntat vänner, och ett stöd för varandra när de båda ska försöka hamna på rätt spår igen.

Togetherness är en sådan serie som jag bara slukade, ungefär som när man äter ett paket glass och man bara inte kan sluta eftersom det är så gott. Jag gillade verkligen hur Michelle och Bretts äktenskap skildrades; serieskaparna väjer inte för att visa hur riktigt jobbigt det kan bli när två personer älskar varandra men har tappat gnistan. Obekväma sexscener, jobbiga middagar och uttröttande parterapi. Sedan gillade jag även Alex och Tinas relation som växer fram ur ett ömsesidigt beroende. Men främst fastnade jag för Michelle som karaktär, hur hon liksom är så bra och har så mycket inom sig men har fastnat.

Säsong två är på gång, och kommer någon gång under 2016. Vet inte hur jag ska kunna vänta…

Togetherness-TV-Series-Cast-Poster-Wallpaper-1356x762

Hela gänget på väg till stranden

a0cf8160-78ec-0132-1d58-0a2c89e5f2f5

Michelle (Melanie Lynskey)

 

Parks and Recreation: feminism, lokalpolitik och glastak som krossas

giphy

Jag vet att jag är lite sent ute; komediserien Parks and Recreation har varit en kultserie ett bra tag nu, men jag har inte tagit mig för att börja titta på den förrän nu. Och jag förstår varför den har blivit så hyllad. Serien handlar om Leslie Knope (Amy Poehler är så fantastisk!) som jobbar på parkavdelningen i den fiktiva kommunen Pawnee i Indiana. Knope har stora ambitioner och när en dröm om att sätta Pawnee på kartan medan resten av kontoret är luttrade och arbetsskygga. Dessutom motarbetas hon av många män som inte tror på hennes kompetens. Jag ska inte berätta för mycket om handlingen för den är inte det viktigaste, det är snarare karaktärerna som gör TV-serien (lite som i Modern Family).

Parks and Recreation fick kritik i första säsongen för att dels vara för lik The Office, att Leslie var för korkad och att det saknades en tydlig ”male lead”. Sedan verkar det som att de flesta kritiker tyckte att det blev bättre redan i den andra säongen. Jag tycker att Leslie Knope är en så fint nyanserad karaktär. Visst är hon lite naiv men det gör bara att jag gillar henne mer. Till skillnad från många andra ambitiösa, makthungriga kvinnliga karaktärer, exempelvis Selina Meyer (Julia Louis-Dreyfus) i Veep, som jag i och för sig gillar mycket också, är Leslie Knope godhjärtad och snäll. Det är inte helt vanligt med kvinnliga karaktärer som är både snälla och feisty. Och det gillar jag. Att serien blev kritiserad för att sakna en ”male lead” visar bara på att vi har en lång väg kvar att gå. Hur många filmer och TV-serier finns det inte där det saknas en kvinnlig motpart till den manliga hjälten? Dessutom är Parks and Recreation späckad med roliga manliga biroller, till exempel Tom Offerman som den buttra chefen Ron Swanson och Tom Haverford (Asiz Ansari), en omogen, skrupelfri medarbetare på kontoret. Jag ser fram emot att se färdigt resten av serien och att fortsätta att bli inspirerad av Leslies outsinliga energi och optimism. Go Parks and Recreation!

GIF härifrån.