Call Me by Your Name

 

Call Me by Your Name är en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Det är nästan så att det är lite jobbigt att skriva om den för att jag tyckte att den var så bra. Om jag skriver om den kanske det där magiska skimret försvinner. Men, jag gör det ändå.

Filmen kom 2017 och är Oscarsnominerad för bland annat bästa film. Den är regisserad av Luca Guadagnino som tidigare gjort bland annat A Bigger Splash (2015). Jag fastnade inte så mycket för just den filmen, men boy, vad jag fastnade för denna.

Call Me by Your Name utspelas främst under ett par sommarveckor i Italien år 1983. 17-åriga Elio (Timothée Chalamet) bor i semesterhuset med sina föräldrar och spenderar sina dagar med att hänga med kompisar och sin nästan-flickvän Marzia. Elios pappa (Michael Stuhlbarg) är professor i antikens kultur (typ) och varje sommar tar han emot en ung student som forskarassistent. Denna sommar heter studenten Oliver (Armie Hammer) och är en lång, bredaxlad amerikan. Till en början har Elio svårt för nykomlingen men fascineras ändå av honom. Så småningom börjar kärleken spira mellan Elio och Oliver, en kärlekshistoria som, trots en öppensinnad familj, hålls hemlig för omvärlden. Med hjälp av Oliver börjar Elio utforska sin sexualitet och livet, men vetskapen om att Oliver snart ska resa hem till USA finns som ett mörkt moln på den i övrigt klarblå himlen.

Call Me by Your Name är baserad på en roman av André Aciman, men filmmanuset är skrivet av James Ivory. James Ivory har även varit involverad i andra delar av produktionen. När jag förstod detta föll allt på plats. Jag ÄLSKAR James Ivorys film Ett rum med utsikt (1985). Och till viss del går det att känna igen filmspråket och även dialogen från denna tidigare film. Liksom i Ett rum med utsikt kan många av scenerna i Call Me by Your Name ibland upplevas som abrupt avklippta och vissa repliker är mångtydiga och svårtolkade. Jag gillar verkligen det sättet att berätta. Som tittare uppmanas jag att vara på hugget och hänga med, och att göra mina egna tolkningar. När jag och min kompis diskuterade några scener så upptäckte vi att vi hade tolkat dem på lite olika sätt. Sånt är kul! Förresten är nu James Ivory 89 år (!), och det är så häftigt att läsa om personer som fortfarande jobbar och skapar när de är så till åren komna.

Call Me by Your Name är som en smärtsamt bitterljuv förälskelse med allt vad det innebär. Spänningen och kemin mellan de två huvudskådisarna är påtaglig, vilket bara bidrar till förälskelsekänslorna som sipprar ut genom duken. Att filmen dessutom utspelas i ett sommarvackert Italien är bara ytterligare ett bonus som förstärker filmens vackra intryck. Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att det är fint att det inte finns någon direkt ”bad guy” i filmen, någon som är inskränkt och ska förstöra för kärleksparet. Ofta finns det någon sådan karaktär i filmer som kretsar kring hemlig kärlek, särskilt när det handlar om kärlek mellan personer av samma kön. Jag satt under hela filmen och väntade på konfrontationen, men den kom inte. Befriande, tycker jag.

Nu verkar det som att jag kan skriva hur länge som helst om denna film, men jag slutar här. Se den och bli kär!

P.S. Stort plus till soundtracket som är jättefint med låtar av bland andra Sufjan Stevens. D.S.

 

Teveserie-tips: FEUD – Bette and Joan

 

b och j

 

Jag är ju något av en nörd när det kommer till filmhistoria, och har en särskild svaghet för Hollywoods guldålder. Två stora stjärnor i Hollywood från 1930-talet och framåt var Bette Davis och Joan Crawford. Det sägs att dessa skådespelare inte tålde varandra, och just relationen mellan dessa två skildras i den nya teveserien FEUD – Bette and Joan. 

Serien utspelas på 1960-talet då både Davis och Crawfords stjärnstatus hade börjat falna och på grund av både sexism och åldersdiskriminering fick skådespelarna inga utmanande roller. Crawford fick tag i romanen What Ever Happened to Baby Jane? och drog i några trådar för att en filmatisering av boken skulle kunna påbörjas. Huvudrollerna skulle spelas av henne själv och Bette Davis.

Under inspelningen ryktades det om slagsmål mellan Davis och Crawford och hela projektet betraktades som en B-film. Idag har filmen kultstatus. Serien skildrar rivaliteten och fejden mellan skådespelarna, men det som är intressant är att serien har en bredare ambition än att enbart skildra bråket mellan två divor. Serien berättar hur fejden i grunden skapades av Hollywoods mäktiga män, exempelvis studiochefen Jack Warner. Davis och Crawford manipulerades av regissör och producent till att börja avsky varandra, allt för att bråket skulle skapa publicitet för filmen. Särskilt Joan Crawford skildras som en trasig figur, en kvinna som blivit utnyttjad av både enskilda män och av hela systemet.

Susan Sarandon spelar Bette Davis och Jessica Lange spelar Joan Crawford i den nya serien, och de gör det fantastiskt bra! Något teatraliskt och dramatisk skådespeleri ibland, men det passar för just de rollerna. Om du inte har intresse för filmhistoria, så kan du åtminstone njuta av snyggt 60-talsmode och coola interiörer. Påminner till viss del om Mad Men.

Första säsongen av FEUD- Bette and Joan finns på HBO Nordic.

Här kan du läsa mer om serien.

betteandjoan

Sarandon och Lange som Bette and Joan

13-bette-davis-joan-crawford.w710.h473

Bette Davis och Joan Crawford i verkligheten (bild från Vulture.com)
Alla bilder från imdb.com om inte annat anges.

La La Land

 

maxresdefault

 

Förra helgen såg jag La La Land på bio, och oj, vad bra den var! Det här är en sån film som får mig att inse varför jag älskar film och berättelser så mycket. Den är nominerad till ungefär en miljon Oscars och jag kan tänka mig att den kommer kamma hem en del. Filmen kan ses som en hyllning till Hollywood med många blinkningar till klassiska musikalfilmer som exempelvis Singin’ in the Rain. Huvudpersoner är Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) och båda försöker på olika sätt slå igenom i nöjesbranschen. Mia är skådespelare och Sebastian jazzpianist. Hela filmen är som en skål med färgsprakande lösgodis; alla färger är klarare och starkare än i den februarigrå verkligheten. En fin kärlekshistoria. Vemodig och hoppfull på samma gång. Se den!

 

La_La_Land