Våld i hemmet, moderskap och klass: Big Little Lies

Hur många stjärnor kan få plats i en och samma serie? Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Laura Dern och Alexander Skarsgård är några av de stora namnen i denna HBO-serie. Serien består av enbart sju avsnitt och varje avsnitt är rysligt välgjort.

Handlingen utspelas i den idylliska kuststaden Monterey i centrala Kalifornien. I början av serien får vi veta att ett mord har begåtts men vi får inte vem som har blivit mördad. Serien tar oss tillbaka till tiden innan mordet och visar växelvis scener från dåtiden och nutiden då vittnen berättar om livet i småstaden.

I centrum står ett antal mer eller mindre välbärgade familjer, där Madeline (Witherspoon) fungerar som navet i det sociala samspelet. Den nyinflyttade och mindre välbärgade Jane (Shailene Woodley) är ensamstående mamma till Ziggy och hon lär känna Madeline eftersom Ziggy och Madelines dotter Chloe går i samma klass. Första dagen i skolan anklagas Ziggy för att ha tagit strypgrepp på Renatas dotter Amabella. Renata spelas otroligt bra av min favorit Laura Dern. Händelsen orsakar en splittring bland familjerna i småstaden och föräldrarna tvingas välja en sida i konflikten. Madeline och Renata är sedan tidigare inte så goda vänner och detta blir inte bättre av att Madeline tar Jane under sina vingar.

Ett annat händelsespår är Celeste (Nicole Kidman) och Perrys (Alexander Skarsgård) skakiga äktenskap. Celeste har gett upp sin karriär som framgångsrik advokat för att istället ta hand om parets tvillingsöner. Parets relation är passionerad och våldsam, och under seriens gång blir det allt tydligare hur destruktivt förhållandet är.

Laura Dern som Renata

Big Little Lies är en välgjord, spännande, intensiv serie som på många sätt känns ganska ovanlig i sitt val av teman. Serien berör och skildrar ämnen som våld i hemmet, våldtäkt, moderskapet och klass. Särskilt den nyanserade skildringen av det destruktiva förhållandet mellan Celeste och Perry är något som stannade kvar hos mig. Alexander Skarsgård är med rätta nominerad till en Emmy för sin skildring av den extremt obehagliga Perry. Serien berör inte bara på ytan utan utforskar verkligen hur misshandel i hemmet kan fortgå under lång tid. Med hjälp av en terapeut inser Celeste slutligen vilken fara hon befinner sig i.

Jag kan verkligen rekommendera denna serie. Superbra skådisar, välskrivet manus och vackra naturscenerier. Kalifornien verkar onekligen ha storslagen natur. Se den!

Nicole Kidman som Celeste

Alla bilder från imdb.com

Mina favoritkärlekar i TV-serier

Okej, det här inlägget låter kanske lite lökigt, men jag har så starka känslor för vissa kärlekshistorier som jag har varit med om (på TV då alltså). Det är nåt visst just med kärlekshistorier i serier; som tittare investerar jag så mycket i karaktärernas liv och utveckling. Serier pågår ju under längre tid än filmer också, så det blir ofta en längre väntan till det där efterlängtade ögonblicket när turturduvorna äntligen får ihop det. Här listar jag mina favorit-kärlekshistorier i TV-serier:

 

  • Luke och Lorelai (Gilmore Girls)

Luke och Lorelai är ett sånt där par som man vet redan från första säsongen att det kommer att bli de två till slut. Men det tar sin lilla tid. Luke jobbar på fiket där Lorelai dricker kaffe varje dag och de är väldigt olika varandra. Ändå finns det en stark kemi mellan dem och de passar mycket fint ihop. Det är en fin kärlekshistoria på många sätt, inte minst för att de accepterar varandra för hur de är och inte försöker förändra varandra.

  • Robert och Sol (Grace and Frankie)

Serien Grace and Frankie börjar med att titelpersonernas makar berättar att de haft ett hemligt förhållande i flera år och nu vill skiljas från sina fruar. Detta blir början på ett helt nytt liv för alla inblandade. Relationen mellan Robert och Sol är fint skildrad på ett nyanserat sätt och jag tycker verkligen om att få ta del av ett äldre pars kärleksrelation. Det är ovanligt. Dessa två karaktärer är också ganska olika varandra och får utstå många fördomar från omvärlden samtidigt som de brottas med dåligt samvete gentemot sina ex-fruar, men stöttar varandra i vått och torrt.

  • Monica och Richard (Vänner)

Ja, jag säger det rakt ut. Jag tycker att Monica och Richard var så fina ihop och jag tycker alltid det är lika jobbigt att se avsnittet när Monica ska välja mellan Chandler eller Richard. Spoiler: nu blir det ju inte Richard. Men ärligt talat, vem kan egentligen motstå Tom Selleck? Jag tycker om att Richard är mogen och det känns som att han och Monica kan prata om saker tillsammans. Jag tycker också det är fint att det är en skildring av en relation med en viss åldersskillnad och att det inte blir nån jättestor grej av det.

  • Olivia och Fitz (Scandal)

Nu har jag inte sett alla säsonger av Scandal, men under de fyra första säsongerna blev jag såld på relationen mellan Olivia och Fitz. De träffas när Olivia jobbar som kampanjansvarig till presidentkandidaten Fitz. Det slår gnistor mellan dem. Problemet är att han är gift och dessutom snart blir president. Kemin mellan skådespelarna går nästan att ta på. Spännande relation att följa.

Alla bilder från imdb.com

The Mindy Project

mindy2

Jag har en ny förebild: Mindy Kaling! Och Mindy Lahiri som hon heter i TV-serien The Mindy Project, skapad av Mindy Kaling själv. I serien spelar hon en gynekolog/förlossningsläkare som slukar romantiska filmer och drömmer om den perfekta kärleken. Samtidigt jobbar hon på en klinik med en massa tokiga typer och de hittar på kul saker. Egentligen går nog inte själva handlingen att beskriva mer ingående än så.

Det är en komediserie bestående av korta avsnitt, men jag känner ändå att jag som tittare hinner komma nära karaktärerna och fästa mig vid dem. Seriens främsta styrka är att den är otroligt rolig. Något av de roligaste jag har sett på länge. Den är utflippad och knasig på ett skönt sätt. Mindy Kaling har perfekt komisk timing och Ike Barinholtz som spelar Morgan är väldigt rolig. Just nu finns fem säsonger på HBO Nordic. Sista säsongen, säsong 6, kommer att sändas i höst.

Mindy Kaling har i intervjuer berättat att feminism är en självklarhet för henne, och det märks i serien. Avsnitten tar ofta upp frågor om jämställdhet och kvinnors position gentemot män, inte minst på arbetsmarknaden. Det som jag gillar mycket med serien är att den inte använder sig av moraliska pekpinnar. Mindy får lov att vara killtokig, tycka om ”tjejiga” saker och vara en professionell och självständig läkare på samma gång. Som det såklart borde vara!

En serie väl värd att se. Här kan du läsa en intressant artikel om serien.

 

mindy3

 

 

Teveserie-tips: FEUD – Bette and Joan

 

b och j

 

Jag är ju något av en nörd när det kommer till filmhistoria, och har en särskild svaghet för Hollywoods guldålder. Två stora stjärnor i Hollywood från 1930-talet och framåt var Bette Davis och Joan Crawford. Det sägs att dessa skådespelare inte tålde varandra, och just relationen mellan dessa två skildras i den nya teveserien FEUD – Bette and Joan. 

Serien utspelas på 1960-talet då både Davis och Crawfords stjärnstatus hade börjat falna och på grund av både sexism och åldersdiskriminering fick skådespelarna inga utmanande roller. Crawford fick tag i romanen What Ever Happened to Baby Jane? och drog i några trådar för att en filmatisering av boken skulle kunna påbörjas. Huvudrollerna skulle spelas av henne själv och Bette Davis.

Under inspelningen ryktades det om slagsmål mellan Davis och Crawford och hela projektet betraktades som en B-film. Idag har filmen kultstatus. Serien skildrar rivaliteten och fejden mellan skådespelarna, men det som är intressant är att serien har en bredare ambition än att enbart skildra bråket mellan två divor. Serien berättar hur fejden i grunden skapades av Hollywoods mäktiga män, exempelvis studiochefen Jack Warner. Davis och Crawford manipulerades av regissör och producent till att börja avsky varandra, allt för att bråket skulle skapa publicitet för filmen. Särskilt Joan Crawford skildras som en trasig figur, en kvinna som blivit utnyttjad av både enskilda män och av hela systemet.

Susan Sarandon spelar Bette Davis och Jessica Lange spelar Joan Crawford i den nya serien, och de gör det fantastiskt bra! Något teatraliskt och dramatisk skådespeleri ibland, men det passar för just de rollerna. Om du inte har intresse för filmhistoria, så kan du åtminstone njuta av snyggt 60-talsmode och coola interiörer. Påminner till viss del om Mad Men.

Första säsongen av FEUD- Bette and Joan finns på HBO Nordic.

Här kan du läsa mer om serien.

betteandjoan

Sarandon och Lange som Bette and Joan

13-bette-davis-joan-crawford.w710.h473

Bette Davis och Joan Crawford i verkligheten (bild från Vulture.com)
Alla bilder från imdb.com om inte annat anges.

Teveserie-tips: Grace and Frankie

 

grace2

Det finns en fantastisk serie på Netflix just nu. Grace and Frankie heter den och den tredje säsongen har precis kommit till Netflix. Avsnitten är korta, ungefär 20 minuter långa, och en säsong består av 13 avsnitt. Det är alltså en serie som går fort att mumsa i sig.

Serien handlar om Grace (Jane Fonda) och Frankie (Lily Tomlin), två kvinnor i 70-årsåldern vars äkta män Robert och Sol (Martin Sheen och Sam Waterston) avslöjar att de har haft ett hemligt förhållande med varandra i flera år och nu vill skilja sig från sina fruar. Detta är startpunkten till serien. Grace och Frankie som tidigare haft svårt för varandra, Grace är lite snofsig och fin av sig och Frankie är bohemisk och radikal, upptäcker nu att de behöver varandra för att kunna hantera sin nya tillvaro.

Det är ovanligt med serier som skildrar denna åldersgrupp i huvudrollerna och inte minst där teman som kärlek, relationer och sex är centrala. Relationen mellan Robert och Sol skildras nyanserat och fint. Jag känner så mycket för alla dessa karaktärer och vill bara att de ska vara lyckliga. Superba skådisar och mycket kvickt och roligt manus. En favorit bland teveserier just nu!

grace and frankiegrace

 

Alla bilder hämtade från imdb.com

Fem favoriter: Jane Austen-filmatiseringar

Hoj hoj hoj! Det har varit en lång inaktiv period på bloggen, men nu ska det bli ändring på det. Idag tänkte jag skriva om ett av mina favoritämnen: Jane Austen! Jag är ett stort fan av Jane Austen och har läst alla hennes böcker ett flertal gånger. Bland böckerna har jag mina favoriter, men nu tänkte jag fokusera på filmerna och serierna baserade på hennes böcker. Här kommer de jag gillar bäst:

  • Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) från 2005 med bland andra Keira Knightley och Matthew Macfadyen. Denna film såg jag när jag gick på högstadiet och det blev mitt första möte med Jane Austen. Jag blev helt fast och läste omedelbart boken efter att ha sett filmen på bio med mamma. Filmen är fin, rolig, välspelad och har otroligt vackert foto. Naturen och landskapet är ständigt närvarande i filmen, och det gillar jag. En kul grej med filmen är också att se en väldigt ung Carey Mulligan i rollen som Lizzies lillasyster Kitty.

 

x600

 

  • Northanger Abbey från 2007 med Felicity Jones (ja, hon i Star Wars: Rogue One) och JJ Feild i huvudrollerna. En mysig och välgjord filmatisering av en tidig Jane Austen-roman. Även här kan du se Carey Mulligan i en biroll! Börjar undra om hon är ett stort Austen-fan, kanske?

 

424f3965bef429b6c9fb5812dd31820b

 

  • Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) från 1995. Superprestige-produktion med Ang Lee som regissör, manus av Emma Thompson och i rollerna ser du typ alla Harry Potter-skådisar. Nästan i alla fall. Emma Thompson, Kate Winslet (pre Titanic), Alan Rickman (<3), Hugh Grant, Greg Wise, Hugh Laurie med flera. Och det är en bra film. Ganska lång, och ganska långsam. Bra skådisar, fint foto och gripande berättelse.

 

sense1

 

  • Förnuft och känsla (Sense and Sensibility), miniserie från 2008. Detta är en mindre känd filmatisering än den föregående. Men jag gillar denna också! Inte riktigt lika pretentiös som Ang Lees filmatisering. Lite enklare, inte riktigt lika kända skådespelare, inte lika långsam. Även här mycket bra skådisar och om du har sett Downton Abbey kommer du bland annat känna igen Dan Stevens (Matthew Crawley i Downton).

 

SS3

 

  • Lost in Austen från 2008 är egentligen inte en tvättäkta filmatisering av en bok, men jag tycker om den så mycket så den får vara med här ändå. Lost in Austen är också en miniserie, och den handlar om Amanda som lever i vår tid men längtar efter att få uppleva kärlek som i Jane Austens böcker. På något vis hamnar hon i Stolthet och fördom-världen och byter plats med Elizabeth Bennet. Hon träffar Mr Darcy och han visar sig vara mycket drygare än hon föreställt sig. En underhållande, lekfull och smart serie. Apropå Downton Abbey så kan du här få se självaste earlen i rollen som Mr Bennet.

Austen_1

 

Bubblare: Stolthet och fördom (1995), Övertalning (2007).

 

 

Jane the Virgin

 

c201c88a-3b61-486f-9e46-9c54818b9936_625x352

En ganska märklig titel på en teveserie, jag vet. Men det är en anspelning på heliga Marias jungfrufödsel. Hur som helst, låt inte titeln avskräcka dig från att se teveserien! Det är en mycket charmig och fin serie om Jane Villanueva, strax över 20 år, som bor i Miami tillsammans med sin mamma och mormor. Jane är tillsammans med polisen Michael och allt är frid och fröjd. Tills plötsligt en dag då Jane är på rutinkontroll hos gynekologen och av misstag (ganska klantigt av läkaren) blir inseminerad. Några veckor senare visar det sig att hon är gravid! När Jane var liten gjorde hon ett löfte till sin mormor, troende katolik, om att inte ha sex förrän hon var gift och detta löfte är hon fast besluten att hålla. Så, Jane är alltså gravid utan att nånsin haft sex och dessutom visar det sig att sperman tillhör Rafael, en snygging som Jane hade en crush på ett par år tidigare. Holy Moses! Hur ska det gå?! Det får ni veta om ni ser serien, vars första säsong finns på Netflix just nu.

Jane the Virgin leker med genren telenovelas och såpoperor på ett roligt sätt. Serien har en berättarröst som blir tittarens ledsagare och kommer med satiriska repliker emellanåt. Många av karaktärerna är överdrivna och handlingen är ganska knäpp, men hela tiden på ett distanserat och underhållande sätt.

För att vara en amerikansk serie är Jane the Virgin nyskapande på flera sätt, främst genom att merparten av dess karaktärer tillhör den spansktalande, latinamerikanska minoritetsbefolkningen, hispanics, i USA. I serien talas mycket spanska och jag tycker att det är fint hur serien lyfter fram detta, något som annars är ganska ovanligt i amerikanska teveserier, även då det finns spansktalande karaktärer.

Trots att serien först och främst är en komediserie så tar den även upp allvarliga ämnen och politik. I flera avsnitt behandlas invandrares utsatta situation i USA, då Janes mormor är illegal medborgare och därför bär på en ständig rädsla att bli utvisad.

Gina Rodriguez är jättebra som Jane. Hon är stark, har stor integritet och mycket humor. Hon vann dessutom en välförtjänt Golden Globe för sin insats som Jane.

Om du är pigg på något lite annorlunda, men ändå relativt lättsmält, så passar denna serie bra.

JaneTheVirgin

Scandal

Jag har sett de fyra första säsongerna av TV-serien Scandal (den femte säsongen visas just nu i USA), och jag måste erkänna att denna serie nog är en av de mest beroendeframkallande jag har gett mig på (med undantag för Downton Abbey).

Scandal är skapad av Shonda Rhimes, en av de hetaste TV-producenterna i USA just nu. Hon står bakom serier som Grey’s Anatomy, Private Practice och How to Get Away with Murder.

Huvudperson i Scandal är ”fixaren” Olivia Pope (jag tror att hon har en juristexamen, men har inte riktigt förstått vad hennes jobbtitel egentligen är) och hon spelas av fantastiska Kerry Washington. Serien utspelas i Washington D.C där Olivia driver en firma som hjälper personer med juridiska problem. Olivia har tidigare arbetat som kampanjchef för den amerikanska presidenten Fitz Grant, men hon bestämde sig för att sluta när hennes kärleksaffär med Fitz blev alltför komplicerad.

kerry-washington-01-600Varje avsnitt av Scandal är som ett fyrverkeri av känslostormar och dramatiska sortier. Det går enkelt att anklaga serien för att ligga nära gränsen till melodram och TV-såpa. MEN, eftersom skådespelarna är så skickliga och innehållet och budskapet i serien känns progressivt så kommer den undan trots dessa tendenser. Dessutom är den till skillnad från många andra serier extremt oförutsägbar (eller så är det bara jag som är lättlurad). Serien är uppbyggd kring oväntade vändningar, och personer som double-crossar varandra till höger och vänster är ett återkommande inslag. Det går inte att lita på någon i maktens korridorer.

Producenten Shonda Rhimes har hyllats för mångfalden i sina TV-serier, på vilket hon svarat att hon inte borde prisas enbart för att hon beskriver världen som den faktiskt ser ut. Men faktum är att det fortfarande idag är ovanligt med en TV-serie där en icke-vit person har huvudrollen. Kerry Washington är otroligt bra som Olivia Pope och karaktären har fått en stor fanskara som diskuterar allt från hennes kläder till hennes on/off-relation med presidenten (deras gemensamma smeknamn är Olitz).

Alldeles nyligen skapade serien rubriker genom att skildra en abortscen, något som är mycket ovanligt i amerikanska filmer och serier. Om du är intresserad kan du läsa mer om det här.

Att Scandal tar upp detta bevisar än en gång att detta är en progressiv serie som inte väjer för obekväma ämnen. Se den!

Läs mer om Shonda Rhimes här.

Och här finns en intervju med Kerry Washington.

 

if-you-want-me-earn-me

 

 

Master of None

 

10702c7e

 

Är tokförälskad i den nya TV-serien Master of None, vars första säsong finns på Netflix just nu. Seriens huvudperson är Aziz Ansari, känd från Parks and Recreation, och han har även skapat serien tillsammans med Alan Yang.

Serien handlar om Dev, en kille bosatt i New York, som försöker att slå igenom som skådespelare. Han har ett kompisgäng där alla på ett eller annat sätt försöker hantera det faktum att de är vuxna. Devs föräldrar kommer från Indien och flera avsnitt tar upp hur han blir diskriminerad på grund av sitt utseende (exempelvis blir han nekad att provfilma inför en roll när han vägrar att göra det med indisk brytning).

Seriens avsnitt är korta, ca tjugo minuter, och tempot är ganska långsamt. Ansari har jämförts med Woody Allen och på sätt och vis kan jag instämma, men samtidigt är Ansari helt och hållet sin egen. Och tonen i serien känns väldigt ny.

Master of None har även jämförts med TV-serien Girls och visst, vissa likheter finns: staden New York som bakgrund (den riktiga staden, inte fejk-New York som i Vänner), ett kompisgäng som går på fester och pubar, svårigheten att kombinera kärleksliv med karriär och så vidare. MEN, en stor skillnad är att huvudkaraktärerna i Master of None till skillnad från Girls är så snälla och sympatiska. Dev och hans kompisar behandlar varandra väl och när jag tittar på serien känner jag att så gärna skulle vilja vara en del av deras gäng. Detta känner jag inte alls när jag tittar på Girls där det är så mycket konflikter och bråk mellan kompisarna hela tiden.

Precis som min favvoserie Parks and Rec är Master of None hysteriskt rolig men lyckas även mellan skämten ta upp massor av viktiga, aktuella frågor, exempelvis rasism, diskriminering och feminism. Ser väldigt mycket fram emot säsong 2.

Här kan du läsa en bra krönika om serien.

Och här kan du läsa ett debattinlägg om bristen på mångfald i film- och TV-branschen, skrivet av Ansari själv.

 

Master of None

Master of None

 

Listen to me! The right guy is an illusion. Start living your lives.

satc

Så var det dags för ett inlägg om Sex and the City. Det har alltså dröjt tills jag blev 23 år som jag aktivt började kolla på denna TV-serie, som vid det här laget blivit en riktig kultserie. Jag har varit skeptisk. Och tveksam. Men nu har jag snart sett halva serien och jag är alldeles kär. Hur har jag klarat mig så länge utan denna serie? Kanske var det bra. Kanske var det precis meningen för mig att jag skulle se den just precis i denna punkt i livet.

Jag tycker att det är jättespännande att se serien ur ett feministiskt perspektiv. Och även om jag inte tycker att den går att kallas feministisk rakt av så tycker jag absolut att den utmanar kvinnoidealet och idéer om kvinnlighet. För er som inte sett serien handlar den om fyra kvinnor, 30 plus, som bor i New York. Carrie, berättaren, är seriens nav och den som sammanfattar alla tankar. Miranda är cynisk och ofta sarkastisk. Charlotte är en obotlig romantiker och tror på mer traditionella ideal. Samantha är sexuellt frigjord och tar för sig av allt livet har att erbjuda. Karaktärerna är ganska platta var och en för sig, men tillsammans bildar de en helhet och ett alternativ till bilden av den återhållsamma, milda kvinnan.

Jag gillar också hur serien är öppen och ärlig när det handlar om sex och förhållanden, och att allt berättas ur ett helt och hållet kvinnligt perspektiv. Det är så ovanligt och så befriande.

Visst skulle någon kunna säga att serien inte är så himla progressiv ändå och att det till syvende och sist är heteronormativa ideal som förespråkas. Jo, visst, MEN, det går inte att bortse från vilken betydelse och vilket inflytande denna serie haft, inte minst på senare TV-serier som Girls. Och hur den har öppnat upp för nya sätt att berätta om kvinnors liv. Och ibland tänker jag att även om jag tycker att vissa saker är självklara, som jämställdhet och sexuella rättigheter och så vidare, så är det inte så för alla här i världen. Och för någon person där ute kan en så frispråkig TV-serie som Sex and the City väcka tankar som aldrig tidigare tänkts.

samantha-jones-5

 

OBS! Det här handlar enbart om TV-serien, inte filmerna. Jag låtsas som att filmerna inte existerar och att jag aldrig har sett dem.